VSF Göteborg rekommenderar:
Kategoriarkiv: Teori
Demokratisk propaganda
Den minimala skillnaden mellan offentlig reklam och statlig propaganda blev i dagarna ännu mindre när Centerpartiet lanserade sin TV-reklam inför riksdagsvalet i höst. De presenterar en mästerlig tårdrypare om en entreprenör som gärna skulle rädda världen från global uppvärmning – men avskräcks av de onda krafterna ”papper, revisorer, skatter”. Vi får helt enkelt leta vidare efter miljörörelsens frälsare. (Alliansfritt Sverige har för övrigt satt ihop en parodi av reklamfilmen.)
Politisk TV-reklam är dock inte en helt ny företeelse i Sverige. Inför EU-valet förra året blev Kristdemokraterna först i Sverige med att lägga politisk propaganda i rutan. Eller politisk information som de själva valde att kalla det.
Förra veckan publicerades även det senaste numret av Metro Student, nu med politisk propaganda på köpet. Längst ner på framsidan av tidningens Göteborgsupplaga finns följande budskap tryckt på ljusblå bakgrund:
Bara ett arbetarparti kan fixa jobben i Göteborg.
~ Nya moderaterna
Det är ingen hemlighet att Metro Student är en reklampelare för erbjudanden som ska tilltala studenter och öppna deras plånböcker, men är det ändå lämpligt att klistra propaganda från politiska partier på tidningens omslag? Tankarna förs till ett citat i det föregående numret av samma tidning:
Media- och reklambranschen är självfallet vår tids största manipulatörer. Varje dag styrs du att tänka och agera utifrån medias och reklamens subtila budskap.
Rakt på sak ges problematiken i ett nötskal. Hur är det med den journalistiska integriteten, Metro?
Även andra stora tidningar har nyligen anklagats för bristande journalistisk integritet. Detta efter att McDonald’s satte in annonser som gick till direkt angrepp mot anklagelserna om fusk på hamburgerkedjan – jämsides med de artiklar som rapporterade om själva fusket. De som läste om fusket på tidningarnas hemsidor fick med andra ord tillgång till sanningen direkt från McDonald’s genom färgglada annonser.
Tidningarnas försvar?
att annonsören aldrig kan veta vilken artikel annonsen läggs intill – om den är positiv eller negativ.
Annonserna till en artikel på webben slumpas alltså fram. Menar tidningarna således att slumpmässigt urval ger frihet från ansvar? Att applicera samma princip på andra områden i samhället skulle leda till enormt komiska såväl som enormt skrämmande situationer, men på webben har det blivit normen.
Med alla dessa exempel färskt i minnet kan vi ställa oss följande fråga: Är propaganda demokratisk bara för att någon har betalat för den?
Ställ företagen till svars!
Överallt i media diskuteras arbetslösheten och dess effekter: utanförskap, ohälsa, brottslighet, våld – de problem som berör människor allra starkast. Alla grupper i samhället ställs till svars för problemet och förväntas anstränga sig för att lösa det.
Det krävs av politikerna att de ska sänka skatten och höja avgiften till A-kassan. Det krävs av de arbetslösa att de ska skaffa sig en kostym och glatt knacka dörr hos företag efter företag. Det krävs av invandrarna att de ska bli ”mer svenska” för att överhuvudtaget förtjäna ett arbete. Det krävs av ungdomarna och studenterna att de ska ta vilka jobb som helst, oavsett lön och arbetsvillkor.
Alla grupper i samhället ställs till svars förutom en: de privata företagen.
De privata företagen får aldrig frågan ställd till sig på ledarsidan: Varför anställer ni inte folk?
De får aldrig frågan ställd till sig i direktsända debattprogram: Varför tittar ni bara på medan arbetslösheten fortsätter att tära sönder människa och samhälle?
Vad har hänt med vår hyllade marknadsekonomi? De privata företagen ska vara nyckeln till vår frihet och vårt välstånd, men så fort situationen hettar till görs de fria från ansvar och skulden riktas istället åt annat håll – vart som helst, så länge företagen inte behöver svara för sina handlingar.
Ekvationen är enkel: Om företagen anställer hela befolkningen kommer det inte att finnas någon arbetslöshet, och hela samhället kommer att gynnas. Men ekvationen görs svår av de som har intresse av att hålla fokus borta från företagen: Man påstår att arbetsgivaravgiften är för hög, att lönsamheten är för låg, och att man redan gör så mycket man kan.
Detta i en tidsålder då rekordmånga svenska företag växer sig så stora att de kan utmana gigantiska internationella konkurrenter. Detta i en tidsålder då proffsentreprenörerna i SVT:s Draknästet på impuls delar ut miljontals kronor till nya företag. Ändå kan de privata företagen aldrig riktigt anställa de där sista tio procenten av befolkningen som ständigt hålls ute från arbetsmarknaden.
De dåliga ursäkterna fullkomligt haglar, men de sväljs med hull och hår av ledarskribenter och debattmoderatorer. Det är som om varje medborgare levde under outtalad order från näringslivet: ”Var tacksam för de jobb som vi ger dig, men ställ aldrig några krav på medmänsklighet från vår sida.”
Men kraven kvarstår, och de kommer alltid att kvarstå. De privata företagen har krävt mandat av folket att få styra vår ekonomi, så de ska aldrig tillåtas undgå motkravet från folket att varje människa ska ha rätt till ett arbete.
Följande uppmaning är riktad till alla de som får sin chans att ifrågasätta arbetslösheten, vare sig det är i TV, i en insändare, eller vid köksbordet: Ställ företagen till svars!
Gigonomics
Ett nytt begrepp har dykt upp i bloggosfären: gigonomics. Det beskriver en ekonomi där allt fler saknar fast anställning och istället jobbar på enstaka småjobb här och där – ”gig”.
Den vackra omskrivningen är att gigonomics främjer kreativitet och bryter upp hämmande och själlösa strukturer. Den dystra verkligheten är att gigonomics leder till en arbetsmarknad utan trygghet, förmåner och skälig inkomst. Tina Brown sammanfattar det bra i en krönika på The Daily Beast:
For a while last year, the downsized people I know went around pretending they enjoyed the “freedom” and “variety” of doing “a whole lot of interesting things.” Twelve months later, nobody bothers with that cover story anymore. Everyone knows what it actually feels like, this penny-ante slog of working three times as hard for the same amount of money (if you’re lucky) or a lot less (if you’re not). Minus benefits, of course.
Försvarare av den kapitalistiska ekonomin må hävda att verkligheten är så hemsk att människor bara kan nå sin potential i en tillvaro av konstant rädsla, men VSF Göteborg och resten av vänstern kommer att fortsätta kampen för ett samhälle där arbetslösheten bekämpas istället för att romantiseras.
För socialister är kampen a och o, del två
Här är den andra och avslutande delen av Martin Oscarsson artikel. Första delen finns här.
”Jag deltog själv i kampen mot arbetslösheten i Malmö 1994-96. Denna leddes av industrifackets arbetslöshetsklubb som var den största inom avdelningen. I spetsen gick Bengts Svensson, en stridbar vänstersosse som varit ordförande för facklubben vid Malmö Strumpfabrik. En serie demonstrationer och protestmöten avhölls, samt en alternativ nobelfest. Till de mer spektakulära aktionerna höride en protest utanför Göran Perssons bostad i Malmö och att man satte ett sorgflor på industrifackets fana i första maj demonstrationen 1995 och lämnade demonstrationen halvvägs. Kampens höjdpunkt var annars att skicka en buss med arbetare för att lobba på den extra S kongressen 1996.
Dessa aktioner var en del av landsomfattande protester som pressade fram höjd A –kassa, satte P för förslag om en bortre parentes i A-kassan och förändring av turordningsreglerna i LAS. Protesterna kulminerade med en demonstration i Stockholm 27 november 1996 med 5000 deltagare. Denna kampvåg stärkte den vänsteropposition som växt fram inom socialdemokratin. Kritiken var så hård på partikongressen 1998 att partiledningen tvingades göra eftergifter bland annat i form av extra anslag till kommuner och landsting, nej till EMU, kompensation för egenavgifterna och att målet om full sysselsättning ska vara överordnat målet om överskott i stadsbudgeten.
Under 2003 kulminerade den internationella proteströrelse som inletts i slutet av nittiotalet. Tiotals miljoner demonstrerade mot Irakkriget i olika länder och här i Sverige bevittnade vi den största massrörelsen sedan Vietnamkrigets dagar. I Göteborg tog Socialistens anhängare initiativ som ledde till en massrörelse bland ungdomar. Det började med en studiecirkel under 2002 där ett antal ungdomar samlades för att studera imperialism, krig och hur man ta kamp kring detta. Därefter bildades en antikrigsgrupp för skolungdomar.
Gruppen hade en tydlig profil mot imperialismen och USA och spred propaganda om krigets verkliga syfte. Sedan uppmanade vi ungdomar att bli antikrigsombud för sina skolor. Möten hölls var och varannan vecka och till sist fanns representanter från ett sjuttiotal skolor. De flesta deltagarna var oorganiserade, men det fanns också medlemmar från SSU, RKU, syndikalisterna och Ung Vänster, där de sistnämnda spelade den mest drivande rollen. Till sist fastställdes ett datum för en elevstrejk. Det blev den 20 mars, tusentals affischer spreds och som en ren händelse invaderades Irak just denna dag. Kampanjen fick ett massiv gensvar, bland annat såldes knappar för 10 000 och ytterligare tusentals kronor samlades in. Kampanjen fick också stor uppmärksamhet i media och var på Metros förstasida två gånger och hade halvsidor i GP.
Tusentals elever gick i strejk och åkte ned till Antikrigsgruppens strejkmöte på Gustav Adolfs torg efter lunch. Från Schillerska och Hvitfeldtska kom de i samlad tropp. Till sist samlades ungefär 4000 och lyssnade på tal av två niondeklassare och rap av Nabila. Många fick ett minne för livet.
Parallellt med antikrigsrörelsen genomfördes och en omfattande proteströrelse bland föräldrar i Göteborg. Längs gick det i min egen stadsdel Majorna där protester utbrutit från och till ända sedan slutet av nittiotalet. Höjdpunkten blev kampen bland föräldrarna på min sons skola, Kungsladugårdsskolan 2003. Efter förslag om att öka klasstorlekarna till som mest 35, spara in på elevassistenter och specialpedagogik och stryka anslaget till läromedel genomfördes en skolstrejk 30 januari 2003. Istället för att hålla barnen hemma så beslutade föräldraföreningen att ta över undervisningen på eftermiddagen och genomföra en demokratidag. Aktionen blev en succé, vi tog över undervisningen F – 6, samtidigt som högstadiet gick i strejk. Plakat målades och därefter åkte barn och föräldrar ned till Gustav Adolfs torg för att demonstrera vid kommunfullmäktiges möte.
Talkörerna var bland annat:
35 i varje klass – då blir skolan väldigt kass
Vård och skola vann ni på – nu får ni i skamvrån stå
Mera pengar mera folk, för att stoppa bråk och skolk
Mindre klasser lova ni – ändå ska dom större bli
Nästa steg blev att försöka sammanknyta kampen i olika stadsdelar genom demonstrationer vid kommunfullmäktiges möten varje månad. De spreds också ett upprop för ökade resurser till den offentliga sektorn. Dessa aktioner gav politikerna skrämselhicka och förslagen drogs tillbaka. Men istället kom ”etter värre”; man beslutade att flytta hela högstadiet till grannskolan från och med hösten.
Det var denna ”dolkstöt i ryggen” som ledde till ockupationen av rektorsexpeditionen på skolan i maj 2003. Aktionen organiserades av ”Aktionsgruppen rör inte vår skola” och startade genom att en av medlemmarna i gruppen helt sonika gick in till rektorns rum och bad denne att bege sig av. Vi satte oss sedan i korridoren utanför, ringde till media, bjöd besökare på fika och skrev en debattartikel som publicerades i GP dagen efter.
På eftermiddagen dök en upprörd skolchef upp och efter en stunds förhandlingar gick vi hem. Men till deras förskräckelse återupptogs aktionen dagen efter då vi hade planerat för två dagar. Då kom polisen, 10 konstaplar minsann. En journalist i GP konstaterade sarkastiskt att det var en polisinsats som om det varit ett bankrån. För att vinna tid och hinna få dit media så ”tjötade” vi en stund med polisen, därefter avbröt helt lugnt inför Tv kamerorna. För att stoppa polisen hade det krävts en hundratals, vilket vi inte hade på plats just då. Aktionen hade dessutom fyllt sitt syfte, att visa vår vrede mot tvångsförflyttningen av högstadiet och. Detta blev slutet på protesterna, vi ansåg oss inte kunna kunde inte komma längre än så.
Men det hela slutade inte där. Efter ett halvår kom ett brev från polisen som meddelade att vi var anmälda för olaga intrång. Vi pressade först på för att få åtalet nedlagt, då dess politiska roll skulle bli begränsad i ett låge då kampen lagt sig. Detta såg också ut att bli fallet efter att vi i slutet av 2004 slutit en kompromiss med stadsdelschefen, där vi beklagade att vi blivit tvungna att gå så långt i utbyte mot att anmälan togs tillbaka. Skolchefen, som vid den tidpunkten hade bytt jobb, var dock inte beredd att kasta in handduken. Därför ställdes vi till sist vid skranket under våren 2006 och anlitade den kände vänsterjuristen Dennis Töllborg som försvarare. Straffet blev penningböter på 1500 kr för fem av oss och kostnaden, inklusive advokatarvode, blev 24 000. Vi hade dock samlat in över 50 000 framförallt genom två stora fester, så det blev nästan 30 000 över, vilket skänktes till föräldraföreningen på skolan. Vi tror oss också ha satt exempel som kommer att upprepas av andra och mångfaldigas.
Det har nu gått 6 år sedan den heta våren 2003 och enligt all logik och erfarenhet är det snart dags igen. Att det inte redan varit stora strider beror främst på att byråkratin i arbetarrörelsen blockerar kampen och att arbetarklassen är ovan att ta striden lokalt och spontant. Det spelar också en viss roll att krisen ännu bara pågått en kort tid och att regeringen undvikit att attackera arbetarklassen direkt, för att inte missnöjet i fackföreningarna ska bli så stort att den fackliga byråkratin måste lätta på trycket för att inte förlora förtroendet bland medlemmarna. Istället har regeringen gett sig på de grupper som har sämre möjligheter att försvara sig: Ungdomar, pensionärer, sjuka och arbetslösa.
Detta är också det viktigaste skälet till att arbetarklassen behöver egna organisationer som kan leda kampen och det är ingen tvekan om att LO, S och V skulle kunna mobilsera en massrörelse om de bara lyft ett finger. Genom en aktionsdag mot borgarna, med demonstrationer över hela landet, skulle mobilisera hundratusentals och skapa förutsättningar för en dags politisk generalstrejk. Detta skulle kunna fälla regeringen och säkra en rödgrön valseger. Men Sahlin & co vill inte föras till makten på toppen av en massrörelse eftersom detta skulle skapa så stora förväntningar och göra arbetarklassen beredd att kämpa för att pressa en rödgrön regering till vänster.
Vad krävs då för att det ska bli kamp? För det första att tillräckligt många är missnöjda över samma saker och att det ställs krav som kan ena kampen. För det andra att diskussioner och förhandlingar med arbetsgivaren visat sig lönlösa. Och för det tredje att det finns folk som kan leda kampen och då handlar det antingen om arbetare som har lett kamp förut, eller ledare som träder fram i kampens stund. Det som till sist gör att missnöjet exploderar i kamp är ofta provokationer från arbetsgivarens sida. Cheferna har vant sig vid att kunna få igenom både det ena och det andra på grund av den fackliga ledningens kapitulation. Det gör dem till slut så självgoda och övermodiga att de åt för långt.
Storkonflikten 1980 utlöstes av SAF:s nollbud i ett läge med hög inflation. Ockupationen av Eisers strumpfabrik skedde på grund av vrede över att ett företag som förstatligats för att rädda jobben skulle slaktas. De vilda strejkerna vid Boliden Kemi och Östra sjuhuset utlöstes av bitterhet över låga löneavtal. Det var S – regeringens löftessvek som ledde till protesterna mot arbetslösheten 1994-97. Föräldrakampen i stadsdelen Majorna i Göteborg 2003 provocerades fram av att skolan försämrades trots att löften om det motsatta i valet 2002. I fallet Lagena ersattes först 31 arbetare av inhyrd personal och när detta väl gått vägen trodde ledningen att man kunde sparka 33 till, men då small det!
I olika perspektivartiklar har Socialisten förutsett att kampen kommer att ta fart de närmaste åren och att olika lokala strider kommer att fungera som exempel för arbetare över hela landet. Strejken vid Lagena visade detta och frågan är nu vilka som ska ta över stafettpinnen från dem? Svaret är att vi kommer se lokal kamp mot kommunala nedskärningar, protester bland ungdomar och studenter och demonstrationer mot arbetslöshet och nedläggningar av företag. E mer omfattande kamp kan bryta ut i avtalsförhandlingarna om arbetsgivarna står fast vi nollbud och vägrar att införa skärpta avtalsregler kring bemanningsföretagen.
Men de stora striderna kommer troligen att ske först efter valet 2010, på samma sätt som i början av nittiotalet. Då var kampen relativt begränsad trots en djup kris och en aggressiv borgerlig regering främst på grund av att arbetarrörelsen ledning höll tillbaka den. Det var först efter valet, som S och V vann stort, som arbetarklassen började sätta sig i rörelse, vilket ledde till en vänsteropposition i S och att V gjorde ett succéval 1998 och fick 12 %.
Utvecklingen idag blir troligen likartad. Om de rödgröna vinner kommer arbetare och ungdomar att pressa på för att löftena och förväntningarna ska uppfyllas. Om borgarna lyckas sitta kvar kommer de gå på betydligt hårdare än de gjort hittills. Då kommer många att inse att man måste ta upp striden själva, samtidigt som det kommer vara lättare att pressa den fackliga ledningen att göra något. Ledningen i S och V kommer också att ifrågasättas från vänster.
Utvecklingen de närmaste åren kommer därför att medföra ett ökat gensvar för Socialistens slogan om en kämpande och socialistisk arbetarrörelse. Våra idéer, marxismens idéer, kommer att bli populära igen. Att det finns en annan väg än de krig, den fattigdom, den arbetslöshet och det kaos som följer i spåren av kapitalismen. En väg som leder till ett klasslöst socialistiskt samhälle där vi kan ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike som Karl Marx en gång formulerade det.
Martin Oscarsson, Göteborg”
För socialister är kampen a och o, del ett
Den 26 oktober höll vi ett öppet möte om hur man organiserar motstånd mot nedskärningar etc. Martin Oscarsson från Socialisten, som talade på mötet, har skrivit en artikel utifrån sin inledning som vi publicerar här i två delar. Den berättar om en rad olika kamptillfällen som nog är okända för de flesta som är aktiva i vänstern idag, men som kan ge oss viktiga lärdomar inför kommande kamp.
” Som socialist blir man frustrerad när kampen är på en låg nivå under en längre tid, som i Sverige under de senaste fem åren. Varför är då kampen så viktig? Hur bedriver man kamp? När och varför bryter den ut? Hur kommer striderna att se ut under de närmaste åren? Dessa frågor ska jag försöka att belysa i denna artikel.
Kampen är de mångas sätt att påverka och förändra samhället. Var för sig är arbetare och ungdomar svaga. Att jobbet ryker eller studielånet tryter är inget vi kan ändra på själva, men många tillsammans kan förflytta berg och tvinga fram förändringar.
Kampen bygger på solidaritet och samarbete för en gemensam sak. Man inser sina gemensamma intressen, tränar upp förmågan att organisera protester och känner en ökad samhörighet i gruppen. Man lär också känna motståndarens list och ränker. Därför fungerar kampen som en utbildning i konsten att förändra samhället och en förberedelse för ett kommande socialistiskt samhälle.
Därför är det inte att undra på att borgerligheten skyr massornas kamp som pesten. Förr i tiden skriade de om ”pöbelvälde”, idag ylar de om ”gatans parlament” eller samhällsfarliga strejker. Borgarna själva varken kan, vill eller behöver mobilisera till kamp. De borgerliga partierna är elitpartier som företräder de rikas och besuttnas intressen och de småföretagare, löntagare, ungdomar och pensionärer som stödjer dem binder ris åt sin egen rygg.
Borgerligheten har redan makten i sin hand och kommer att försvara den med näbbar och klor. De är i besittning av den ekonomiska makten genom att äga och leda storföretagen och bankerna. Den politiska makten, staten och lagarna, syftar i grunden till att bevara och försvara det kapitalistiska systemet.
Polis och militär utgör det yttersta skyddet och används för att stoppa och slå ned protester. I Sverige har detta visserligen varit ovanligt sedan 1930-talet på grund av arbetarklassens styrka, men under Lagena-strejken såg vi att polis kan användas åtminstone vid mindre protester.
Utbildningens främsta syfte är att fostra lydig arbetskraft och lojala tjänare till systemet. Sist men inte minst finns vanor och traditioner sedan hundratals år tillbaka. Att klasskillnader mellan människor är naturliga, att var en ska vara sin egen lyckas smed och att man kan bli rik och framgångsrik om man bara vill själv.
Arbetarklassen kan inte förändra samhället genom den existerande staten eller genom att överlåta jobbet åt andra. Den kan bara lita till sin egen styrka och kamp, till sina egna organisationer. Enligt den ursprungliga socialdemokratiska reformismen skulle kapitalismen steg för steg förvandlas till socialism, om bara socialdemokratin fick regera tillräckligt länge.
Mellan 1932 och 1976 hade vi också en socialdemokratisk regering, som kunde genomföra stora förbättringar för arbetarna i Sverige. Men grunden för dessa reformer var den långvariga uppgången för världskapitalismen efter andra världskriget och det faktum att Sverige stod utanför kriget och kunde dra nytta av återuppbyggnaden av Europa. Den uppgången är nu ett minne blott och någon socialism har vi inte sett röken av. Istället härjar kapitalismen och dess kriser för fullt.
Marx och Engels slutsatser i det kommunistiska manifestet om att ”Arbetarklassen befrielse måste vara dess eget verk” och att det krävs massorgansationer för arbetarna som tar strid för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och införa ett klasslöst samhälle, är därför lika giltiga som någonsin.
Deras perspektiv var att arbetarklassen skulle ta över makten när den och dess organisationer växt sig tillräckligt starka.
Men när arbetarrörelsen, fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, byggdes upp för 100 år sedan, så utvecklades också en byråkrati i toppen. Vissa fackföreningsledare och riksdagsmän började anpassa sig till det borgerliga samhället och det privilegierade och bekväma livet i toppen.
”Kapitalismen behöver inte kastas över ända, vi ska ta bort lite av den i taget”, sa de först, därefter hette det att man ska bekämpa systemets avigsidor och tämja marknaden. Idag har arbetarrörelsen byråkrati blivit systemets fångar och tjänare och ledarna för S och V är inställda på att administrera det kapitalistiska systemet. Ledningarna för fackförbunden gör att allt för att förhindra strejker och protester, och om de ändå byter ut så försöker de att begränsa dess effekter.
Kommunalstrejken 2003 visade detta tydligt. Trots en växande kampvilja bland medlemmarna och ett starkt stöd bland allmänheten avblåstes strejken utan att man vunnit något. Protesterna mot sänkningen av A-kassan under hösten 2006 visade detsamma. LO arrangerade demonstrationer över hela landet efter starka krav från medlemmarna och det hade varit fullt möjligt att utveckla denna kamp till en massrörelse mot regeringen. LO lade istället locket på och sedan dess har det bara ”varit mycket snack men liten verkstad” kritik i ord men knappt några aktioner trots massarbetslöshet och stora försämringar för sjuka och arbetslösa.
Socialdemokratin under Mona Sahlins ledning är mer marknadsvänlig än någonsin, vilket beslutet om att avvisa krav på att förbjuda vinst i friskolor visar tydligt, liksom talet om att bli mer företagarvänliga. Vänsterpartiet vattnar ur sitt program eller för att bli ”regeringsdugliga”.
Därför måste vi ta strid är att förändra arbetarrörelsen och ta upp kampen lokalt i på arbetsplatser, skolor, universitet och på gatorna. Genom en sådan kamp visar vi inte bara sitt motstånd och kan förändra, vi lär oss att kämpa och uppmuntrar andra att göra detsamma.
Lagenastrejken var en av de få rejäla vilda strejkerna på länge, därför fick den också desto större betydelse och stödaktioner genomfördes över hela landet. Strejken är ett exempel som gör att fler vågar gå ut i strejk, kanske är en också startsignalen till en mer omfattande kamp.
Om det blir många Lagena-strejker, och andra protester och demonstrationer, så kan trycket bli så starkt att ledningen för LO och fackförbundet tvingas ta till storstrejkvapnet, om inte annat för sin egen överlevnads skull. Så skedde under storkonflikten 1980 då 900 000 arbetare och tjänstmän var ute i strejk och lockout efter ett nollbud från arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Stora delar av Sverige stod stilla, kungen och statsministern fick be flygledarfacket om dispens för att flyga till Titos begravning och DN konstaterade uppgivet att Nicolins (chefen för arbetsgivarföreningen) supportrar får plats i en telefonkiosk. Strejken genomfördes visserligen halvhjärtat, förutom 1 maj så genomfördes inga stora demonstationer och den slutade i en kompromiss som medförde lönehöjningar på 6-7 %. Men den visade arbetarklassens ofantliga styrka, stor nog att välta berg när den väl används. Följaktligen har också arbetsgivarna, regeringen och fackförbundstopparna sedan dess gjort allt som står i deras makt för att förhindra ett nytt 1980. Däremot har vi sedan dess bevittnat återkommande vågor av lokal kamp som ibland också lett till landsomfattande proteströrelser.
Jag har själv på nära håll följt eller deltagit ett antal kampsituationer och proteströrelser: En fabriksockupation 1981, två vilda strejker 1988 och 1990, en arbetslöshetsrörelse 1995-96, en föräldraprotest mot nedskärningar och en antikrigsrörelse 2003. Alla dessa strider ägde rum under eller alldeles innan olika ekonomiska vändpunkter – vilket bekräftar att det inte är nedgångarna i sig utan de ekonomiska svängningarna och den osäkerhet dessa skapar - som sätter arbetarklassen i rörelse.
1981 ockuperades statliga Eisers strumpfabrik i Sollefteå av ett femtiotal anställda, de flesta unga kvinnor. Aktionen pågick under åtta månader och fick ett brett stöd inom arbetarrörelsen och i landet överhuvudtaget. Jag besökte fabriken regelbundet under sommaren 1981, som företrädare för SSU klubben i Härnösand. Genom klubben startade vi ett stödarbete som sedan spred sig över hela landet. Arbetsgivaren vågade inte gå längre än att stänga av strömmen och polis var det inte ens tal om. Istället bidrog den djärva aktionen till att en stark proteströrelse växte fram med krav på politiska strejker mot den borgerliga regeringen. Själva ockupationen ledde till skapandet av ett arbetarkooperativ.
1988 gick cirka 400 arbetare vid Boliden Kemi ut i en vild strejk för kravet på en tusenlapp med i månaden. Strejken inleddes genom att en av de fackliga ledarna, alldeles efter ett fackligt möte, spelade Nynningen låten med refrängen: ”Vilda vilda strejker, vilda vilda strejker, vilda strejker lönar sig”. Därefter utbröt en sittstrejk i matsalen. Jag var själv på plats under den vecka strejken pågick, som reporter för tidningen offensiv, och upplevde en sagolik kampvilja och beslutsamhet. De strejkande befann sig i matsalen där möten hölls dagligen. Strejkledningen satt vid ett särskilt bort och höll möten lite när som helst.
Jag och andra som organiserade stödarbetet rådde de strejkande att vända sig utåt. Ett upprop spreds med rubriken ”Till Sveriges arbetare”, vilket störde företagsledningen och arbetsgivarföreningen oerhört. Delegationer av strejkande sändes ut till olika städer i Skåne och under en enda dag samlades 21300 in till strejkfonden. Strejken ledde till löneökningar på 600 kr per månad och var höjdpunkten på en våg av vilda strejker. Under första halvåret 1988 genomfördes 55 vilda aktioner bland annat vid Wargöns pappersbruk, Scan väst i Varberg och Gränges Aluminium i Sundsvall.
Strejken bland skötarna vid Östra sjukhuset i Malmö 1990 gällde kravet på 1500 kr mer i månaden. Att strejka inom sjukvården är mer komplicerat än inom industrin, eftersom det krävs undantag för att undvika att patienter far illa. Akutavdelningarna stängdes, men vid vårdavdelningarna placerades ”nödhjälpsvakter” ut för att vid behov bistå de kvarvarande sjuksköterskorna och läkarna.
Sjukhusledningen slog tillbaka hårt, de strejkande avskedades och kördes ut från sjukhusområdet. Men skötarna lät sig inte knäckas av detta. Istället samlades man i Emmaus (Loppmarknaden) lokaler i närheten.
Jag var på plats även där och hjälpte de strejkande att komma ut till andra arbetare i Malmö. De fick en stor sympati och till sist tvingades sjukhusledningen att backa och återanställa samtliga. Också denna strejk var en del av en strejkvåg, denna gång inom den offentliga sektorn och bland annat genomfördes strejker och andra aktioner bland bussförare i Umeå, och Botkyrka, St. lars sjukhus i Lund, St Maria sjukhus i Helsingborg, och St Sigfrids sjukhus i Växsjö, sam vid Försäkringskassan i Västernorrland. ”
Del två av artikeln läggs upp i nästa vecka, och artikeln kommer också att kunna läsas i nummer 97 av Socialisten.
Ett ofritt samhälle
Föreställ dig ett samhälle där medborgarna inte kan undgå att se sin president, var de än befinner sig. Han står staty på städernas torg och hans ansikte sitter på tunnelbanestationer, idrottsarenor och husväggar. TV- och radiosändningarna avbryts regelbundet av meddelanden som beskriver hur bra presidenten är för landet och hur mycket han gör för folket. Varje hemsida och dagstidning är kantad av glamorösa bilder på presidenten som stolt visar att han är tillsammans med folket även där.
Vissa känner sig illa till mods av presidentens ständiga närvaro och menar att de bor i ett ofritt samhälle. Andra ser inga problem med situationen utan tycker att den är något positivt. ”Tänk på hur mycket vi får i utbyte,” förklarar de. ”Tack vare presidenten har vi gratis kollektivtrafik, gratis kultur, gratis internet och så mycket mer som vi annars skulle få betala för. Dessutom är det ingen som tvingar dig till något – du behöver inte rösta på presidenten, eller ens tycka om honom! Inget hindrar dig från att leva som om han inte existerade.”
Men vissa envisas med sin oro. De ser hur presidentens ocensurerade budskap nästlar sig allt längre in i folkets vardagsliv: Otroliga tjänster erbjuds dem som står ut med att ta emot ännu fler av presidentens budskap, barnprogram och serietidningar utformas på ett sätt som innebär att inte ens de allra minsta kan undgå presidentens inflytande, och tanken på presidentens propaganda som en oundviklig del av vardagen blir självklar för allt fler.
Tänk dig nu ett liknande samhälle där presidenten har försvunnit och ersatts av Coca-Cola, eller Adidas, eller McDonald’s – eller något av tusentals andra varumärken – och ställ sedan frågan: Är detta ett fritt samhälle?
– Didn’t you have ads in the 20th century?
– Well, sure, but not in our dreams! Only on TV and radio… and in magazines… and movies… and at ball games and on buses and milk cartons and T-shirts and bananas and written on the sky. But not in dreams! No siree!
Reformismen kan inte lösa våra problem
Den stigande arbetslösheten håller snabbt på att bli en av de absolut viktigaste politiska frågorna. Med det kapitalistiska systemets kris följer, som vanligt, massarbetslöshet. Redan nästa år riskerar en halv miljon människor stå utan arbete. Följden blir ökad fattigdom, utslagning och kriminalitet, mer press på de som har jobb, eller på ren svenska: ett helvete för en massa människor.
Genom massiva insatser i offentlig sektor kan den här utvecklingen vändas. Det behövs mer personal i skolor, på daghem, på sjukhus och i äldrevården, på bibliotek och i en rad andra verksamheter. Genom infrastrukturprojekt och bostadsbyggande kan många nya jobb skapas. Det offentliga kan gripa in och hjälpa människor samtidigt som man ger dem mer köpkraft och på så sätt börjar vända ekonomin. I valet mellan massarbetslöshet och en perfekt balanserad statsbudget är valet lätt för oss.
Men man måste gå längre än så. Arbetarrörelsen bör föra fram krav på förstatligande av stora företag för att på kort sikt säkra jobben för folk som varslats och verka för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Överlag måste det till socialistisk politik för att möta krisen. Det är den så kallade marknaden som satt oss i den här situationen; den kan inte lösa något, och varken keynesianism eller en reformistisk politik erbjuder någon väg ut. Under en lång period efter andra världskriget upplevde västvärlden en fantastisk tillväxt (som givetvis byggde på exploatering av arbetarna). Den möjliggjorde kompromisser mellan arbete och kapital, och stora reformer utan egentlig kamp från arbetarklassen sida.
Men kapitalismens sötebrödsdagar är över. Flera vänstergrupper har den senaste tiden genomfört fyndiga aktioner där man symboliskt begravt nyliberalismen. Vi vill till listan över de avlidna lägga reformismen, föreställningen om en ”kapitalism med mänskligt ansikte”, tanken att man ska sakta men säkert ska kunna bygga nån slags socialism genom välfärdsreformer utan att egentligen utmana kapitalet och gå utanför systemets ramar. Varför? Jo, eftersom reformismen bygger på en kapitalism som fortfarande kan utveckla produktivkrafterna. Kapitalismen, som historiskt sätt spelat en progressiv roll genom att på ett ofantligt sätt utveckla produktivkrafterna och därmed också berett vägen för socialismen, kan inte längre öka produktiviteten på samma sätt som tidigare. Den senaste ”högkonjunkturen” i Europa (som bleknar i jämförelse med den för några decennier sen) byggde inte till någon större del på teknikutveckling utan på ökad exploatering av de som arbetar. Mer stress, sämre villkor, sämre reallöneökning (om någon). Det kapitalistiska systemet hindras av det privata ägandet och uppdelningen av världen i stater. De som tror att vi kan återvända till 1960- och 70-talets reformpolitik om bara vänstern och socialdemokraterna vinner valet misstar sig.
Krisen måste mötas med offensiva satsningar på den offentliga sektorn för att skapa nya jobb, men arbetarrörelsen måste föra fram socialistiska krav och förbereda sig för kamp. Vägen till att säkra allt det som vi förknippar med ett drägligt liv; arbete, bostad, utbildning, kultur etc, går genom kamp för en socialistisk samhällsomvandling. Någon annan väg finns inte.
Bara socialismen, inte Pirate Bay, kan befria informationen
Den centrala filosofin i kapitalismen är den privata äganderätten, som står i skarp kontrast mot det gemensamma ägande som utgör grunden för socialismen. Denna motsättning dras till sin spets i frågan om upphovsrätten, där högern anser sig kunna äga och bestämma över inte bara mänsklighetens produktionsmedel och naturtillgångar utan även våra tankar och idéer.
Pirate Bay framställs som de okuvliga hjältarna i kampen mot upphovsrättslobbyn, men även genom deras kanaler flödar stora summor pengar, privata intressen och anspråk på ägande. Pirate Bay är bara en av de stora fildelningssajter som genom sina stora reklamintäkter går tvärt emot den bakomliggande filosofin om fri kultur. Inkonsekvensen är lika stor bland resten av sajterna, varav många är väldigt stängda kretsar där interna regler för fildelningen sätts i samma elitistiska anda som de rådande upphovsrättslagarna.
Motstånd mot upphovsrätten bär i sig själv ingen politisk färg; det som vi ser idag sträcker sig huvudsakligen från det opolitiska till det ultraliberala, där Liberala partiets Gottfrid Svartholm (en av personerna bakom Pirate Bay) är en förgrundsfigur. Det som behövs är ett socialistiskt alternativ till dagens ideologiskt grumliga kampanj.
Det är viktigt att vänstern aldrig kräver en skärpt upphovsrätt, inte ens i syfte att skydda små upphovsmän från storföretagens girighet. Vi måste gå i spetsen för en rörelse som släpper idéerna fria och garanterar kulturarbetares inkomster på andra sätt än monopolverksamhet och utpressning. Precis som undervisning, sjukvård, infrastruktur och alla våra andra gemensamma tillgångar måste kulturen bli ett självändamål som finansieras utan hänsyn till dess kommersiella gångbarhet.
På ett ironiskt sätt speglar upphovsrättslobbyn socialismen i sina uttalanden när de säger att upphovsmän ska ha rätt att få betalt för sitt arbete. Hyckleriet ligger i att dagens lagstiftning är centrerad kring försäljningen av idéer, inte arbete. En kultursektor där upphovsmännen omfattas av samma rättigheter och säkerheter som arbetare i resten av samhället skulle gynna alla förutom det minimala toppskikt som kapitaliserar stort på handeln med idéer.
Debatten kring forskningen går i liknande men än mer skrämmande spår: stora läkemedelsföretag kräver rätten att patentera de gensekvenser som förekommer naturligt i människans kropp. Att detta överhuvudtaget övervägs – och framställs som nödvändigt för vetenskapens fortlevnad – kommer av framtida samhällen att uppvisas som ett vidrigt exempel på kapitalismens människofientlighet.
Samma måste gälla för forskningen som för kulturen: finansieringen måste komma från det gemensamma och ges inte i syfte att profitera utan i syfte att tjäna samhället. Vi ser tydligt konsekvenserna av den vinstdrivna vetenskapen när miljoner utsätts för sjukdomar till vilka botemedel finns men skyddas av höga licensavgifter. Denna humanitära katastrof är ännu ett tyranniskt scenario som framtida historieböcker kommer att visa i sitt rätta ljus.
Kapitalismens riktiga ansikte i frågan visar sig bara när man erkänner att upphovsrätten handlar om rätten att köpa, sälja och äga idéer, och det är endast då som dagens sporadiska gerillakrig mot underhållningsindustrin kommer att framstå som verkningslöst gentemot den seriösa motkraft som det socialistiska alternativet innebär.
Rapport från studiecirkeln 6 april
Vi har fortsatt med studiecirkeln på boken ”Draksådd- krig, imperialism och motstånd”. På gårdagens möte diskuterade vi kapitel 7, som bland annat handlar om andra världskriget i Europa och händelserna i Italien och Grekland efter kriget.
Diskussionen kom dock snart in på den negativa roll som kommunistpartier runt om i världen spelat vid olika tillfällen då arbetarklassen rest sig. I takt med att den ryska revolutionen urartade under 1920-talet kom den kommunistiska (tredje) internationalen och dess sektioner runt om i världen att förvandlas från redskap för arbetarklassen befrielse till verktyg för den nya byråkrati som växte fram i Sovjetunionens kommunistiska parti och stat. Istället för att stödja revolutionen kom man (som till exempel i Spanien under 1930-talet och i Frankrike 1968) att spela en direkt kontrarevolutionär roll. Vi pratade kort om hur den här utvecklingen var möjlig och beslutade att om några veckor ha ett studiemöte om skillanden mellan marxism och socialism å ena sidan och stalinism å den andra.
