För socialister är kampen a och o, del två

Här är den andra och avslutande delen av Martin Oscarsson artikel. Första delen finns här.

”Jag deltog själv i kampen mot arbetslösheten i Malmö 1994-96. Denna leddes av industrifackets arbetslöshetsklubb som var den största inom avdelningen. I spetsen gick Bengts Svensson, en stridbar vänstersosse som varit ordförande för facklubben vid Malmö Strumpfabrik. En serie demonstrationer och protestmöten avhölls, samt en alternativ nobelfest. Till de mer spektakulära aktionerna höride en protest utanför Göran Perssons bostad i Malmö och att man satte ett sorgflor på industrifackets fana i första maj demonstrationen 1995 och lämnade demonstrationen halvvägs. Kampens höjdpunkt var annars att skicka en buss med arbetare för att lobba på den extra S kongressen 1996.

Dessa aktioner var en del av landsomfattande protester som pressade fram höjd A –kassa, satte P för förslag om en bortre parentes i A-kassan och förändring av turordningsreglerna i LAS. Protesterna kulminerade med en demonstration i Stockholm 27 november 1996 med 5000 deltagare. Denna kampvåg stärkte den vänsteropposition som växt fram inom socialdemokratin. Kritiken var så hård på partikongressen 1998 att partiledningen tvingades göra eftergifter bland annat i form av extra anslag till kommuner och landsting, nej till EMU, kompensation för egenavgifterna och att målet om full sysselsättning ska vara överordnat målet om överskott i stadsbudgeten.

Under 2003 kulminerade den internationella proteströrelse som inletts i slutet av nittiotalet. Tiotals miljoner demonstrerade mot Irakkriget i olika länder och här i Sverige bevittnade vi den största massrörelsen sedan Vietnamkrigets dagar. I Göteborg tog Socialistens anhängare initiativ som ledde till en massrörelse bland ungdomar. Det började med en studiecirkel under 2002 där ett antal ungdomar samlades för att studera imperialism, krig och hur man ta kamp kring detta. Därefter bildades en antikrigsgrupp för skolungdomar.

Gruppen hade en tydlig profil mot imperialismen och USA och spred propaganda om krigets verkliga syfte. Sedan uppmanade vi ungdomar att bli antikrigsombud för sina skolor. Möten hölls var och varannan vecka och till sist fanns representanter från ett sjuttiotal skolor. De flesta deltagarna var oorganiserade, men det fanns också medlemmar från SSU, RKU, syndikalisterna och Ung Vänster, där de sistnämnda spelade den mest drivande rollen. Till sist fastställdes ett datum för en elevstrejk. Det blev den 20 mars, tusentals affischer spreds och som en ren händelse invaderades Irak just denna dag. Kampanjen fick ett massiv gensvar, bland annat såldes knappar för 10 000 och ytterligare tusentals kronor samlades in. Kampanjen fick också stor uppmärksamhet i media och var på Metros förstasida två gånger och hade halvsidor i GP.

Tusentals elever gick i strejk och åkte ned till Antikrigsgruppens strejkmöte på Gustav Adolfs torg efter lunch. Från Schillerska och Hvitfeldtska kom de i samlad tropp. Till sist samlades ungefär 4000 och lyssnade på tal av två niondeklassare och rap av Nabila.  Många fick ett minne för livet.

Parallellt med antikrigsrörelsen genomfördes och en omfattande proteströrelse bland föräldrar i Göteborg. Längs gick det i min egen stadsdel Majorna där protester utbrutit från och till ända sedan slutet av nittiotalet. Höjdpunkten blev kampen bland föräldrarna på min sons skola, Kungsladugårdsskolan 2003. Efter förslag om att öka klasstorlekarna till som mest 35, spara in på elevassistenter och specialpedagogik och stryka anslaget till läromedel genomfördes en skolstrejk 30 januari 2003. Istället för att hålla barnen hemma så beslutade föräldraföreningen att ta över undervisningen på eftermiddagen och genomföra en demokratidag. Aktionen blev en succé, vi tog över undervisningen F – 6, samtidigt som högstadiet gick i strejk. Plakat målades och därefter åkte barn och föräldrar ned till Gustav Adolfs torg för att demonstrera vid kommunfullmäktiges möte.

Talkörerna var bland annat:

35 i varje klass – då blir skolan väldigt kass

Vård och skola vann ni på – nu får ni i skamvrån stå

Mera pengar mera folk, för att stoppa bråk och skolk

Mindre klasser lova ni – ändå ska dom större bli

Nästa steg blev att försöka sammanknyta kampen i olika stadsdelar genom demonstrationer vid kommunfullmäktiges möten varje månad. De spreds också ett upprop för ökade resurser till den offentliga sektorn.  Dessa aktioner gav politikerna skrämselhicka och förslagen drogs tillbaka. Men istället kom ”etter värre”; man beslutade att flytta hela högstadiet till grannskolan från och med hösten.

Det var denna ”dolkstöt i ryggen” som ledde till ockupationen av rektorsexpeditionen på skolan i maj 2003.  Aktionen organiserades av ”Aktionsgruppen rör inte vår skola” och startade genom att en av medlemmarna i gruppen helt sonika gick in till rektorns rum och bad denne att bege sig av. Vi satte oss sedan i korridoren utanför, ringde till media, bjöd besökare på fika och skrev en debattartikel som publicerades i GP dagen efter.

På eftermiddagen dök en upprörd skolchef upp och efter en stunds förhandlingar gick vi hem. Men till deras förskräckelse återupptogs aktionen dagen efter då vi hade planerat för två dagar. Då kom polisen, 10 konstaplar minsann. En journalist i GP konstaterade sarkastiskt att det var en polisinsats som om det varit ett bankrån. För att vinna tid och hinna få dit media så ”tjötade” vi en stund med polisen, därefter avbröt helt lugnt inför Tv kamerorna. För att stoppa polisen hade det krävts en hundratals, vilket vi inte hade på plats just då. Aktionen hade dessutom fyllt sitt syfte, att visa vår vrede mot tvångsförflyttningen av högstadiet och. Detta blev slutet på protesterna, vi ansåg oss inte kunna kunde inte komma längre än så.

Men det hela slutade inte där. Efter ett halvår kom ett brev från polisen som meddelade att vi var anmälda för olaga intrång. Vi pressade först på för att få åtalet nedlagt, då dess politiska roll skulle bli begränsad i ett låge då kampen lagt sig. Detta såg också ut att bli fallet efter att vi i slutet av 2004 slutit en kompromiss med stadsdelschefen, där vi beklagade att vi blivit tvungna att gå så långt i utbyte mot att anmälan togs tillbaka.  Skolchefen, som vid den tidpunkten hade bytt jobb, var dock inte beredd att kasta in handduken. Därför ställdes vi till sist vid skranket under våren 2006 och anlitade den kände vänsterjuristen Dennis Töllborg som försvarare. Straffet blev penningböter på 1500 kr för fem av oss och kostnaden, inklusive advokatarvode, blev 24 000.  Vi hade dock samlat in över 50 000 framförallt genom två stora fester, så det blev nästan 30 000 över, vilket skänktes till föräldraföreningen på skolan.  Vi tror oss också ha satt exempel som kommer att upprepas av andra och mångfaldigas.

Det har nu gått 6 år sedan den heta våren 2003 och enligt all logik och erfarenhet är det snart dags igen.  Att det inte redan varit stora strider beror främst på att byråkratin i arbetarrörelsen blockerar kampen och att arbetarklassen är ovan att ta striden lokalt och spontant. Det spelar också en viss roll att krisen ännu bara pågått en kort tid och att regeringen undvikit att attackera arbetarklassen direkt, för att inte missnöjet i fackföreningarna ska bli så stort att den fackliga byråkratin måste lätta på trycket för att inte förlora förtroendet bland medlemmarna. Istället har regeringen gett sig på de grupper som har sämre möjligheter att försvara sig: Ungdomar, pensionärer, sjuka och arbetslösa.

Detta är också det viktigaste skälet till att arbetarklassen behöver egna organisationer som kan leda kampen och det är ingen tvekan om att LO, S och V skulle kunna mobilsera en massrörelse om de bara lyft ett finger. Genom en aktionsdag mot borgarna, med demonstrationer över hela landet, skulle mobilisera hundratusentals och skapa förutsättningar för en dags politisk generalstrejk. Detta skulle kunna fälla regeringen och säkra en rödgrön valseger. Men Sahlin & co vill inte föras till makten på toppen av en massrörelse eftersom detta skulle skapa så stora förväntningar och göra arbetarklassen beredd att kämpa för att pressa en rödgrön regering till vänster.

Vad krävs då för att det ska bli kamp? För det första att tillräckligt många är missnöjda över samma saker och att det ställs krav som kan ena kampen. För det andra att diskussioner och förhandlingar med arbetsgivaren visat sig lönlösa. Och för det tredje att det finns folk som kan leda kampen och då handlar det antingen om arbetare som har lett kamp förut, eller ledare som träder fram i kampens stund. Det som till sist gör att missnöjet exploderar i kamp är ofta provokationer från arbetsgivarens sida. Cheferna har vant sig vid att kunna få igenom både det ena och det andra på grund av den fackliga ledningens kapitulation. Det gör dem till slut så självgoda och övermodiga att de åt för långt.

Storkonflikten 1980 utlöstes av SAF:s nollbud i ett läge med hög inflation. Ockupationen av Eisers strumpfabrik skedde på grund av vrede över att ett företag som förstatligats för att rädda jobben skulle slaktas. De vilda strejkerna vid Boliden Kemi och Östra sjuhuset utlöstes av bitterhet över låga löneavtal. Det var S – regeringens löftessvek som ledde till protesterna mot arbetslösheten 1994-97. Föräldrakampen i stadsdelen Majorna i Göteborg 2003 provocerades fram av att skolan försämrades trots att löften om det motsatta i valet 2002. I fallet Lagena ersattes först 31 arbetare av inhyrd personal och när detta väl gått vägen trodde ledningen att man kunde sparka 33 till, men då small det!

I olika perspektivartiklar har Socialisten förutsett att kampen kommer att ta fart de närmaste åren och att olika lokala strider kommer att fungera som exempel för arbetare över hela landet. Strejken vid Lagena visade detta och frågan är nu vilka som ska ta över stafettpinnen från dem? Svaret är att vi kommer se lokal kamp mot kommunala nedskärningar, protester bland ungdomar och studenter och demonstrationer mot arbetslöshet och nedläggningar av företag. E mer omfattande kamp kan bryta ut i avtalsförhandlingarna om arbetsgivarna står fast vi nollbud och vägrar att införa skärpta avtalsregler kring bemanningsföretagen.

Men de stora striderna kommer troligen att ske först efter valet 2010, på samma sätt som i början av nittiotalet. Då var kampen relativt begränsad trots en djup kris och en aggressiv borgerlig regering främst på grund av att arbetarrörelsen ledning höll tillbaka den. Det var först efter valet, som S och V vann stort, som arbetarklassen började sätta sig i rörelse, vilket ledde till en vänsteropposition i S och att V gjorde ett succéval 1998 och fick 12 %.

Utvecklingen idag blir troligen likartad. Om de rödgröna vinner kommer arbetare och ungdomar att pressa på för att löftena och förväntningarna ska uppfyllas.  Om borgarna lyckas sitta kvar kommer de gå på betydligt hårdare än de gjort hittills. Då kommer många att inse att man måste ta upp striden själva, samtidigt som det kommer vara lättare att pressa den fackliga ledningen att göra något. Ledningen i S och V kommer också att ifrågasättas från vänster.

Utvecklingen de närmaste åren kommer därför att medföra ett ökat gensvar för Socialistens slogan om en kämpande och socialistisk arbetarrörelse. Våra idéer, marxismens idéer, kommer att bli populära igen. Att det finns en annan väg än de krig, den fattigdom, den arbetslöshet och det kaos som följer i spåren av kapitalismen. En väg som leder till ett klasslöst socialistiskt samhälle där vi kan ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike som Karl Marx en gång formulerade det.

Martin Oscarsson, Göteborg”

För socialister är kampen a och o, del ett

Den 26 oktober höll vi ett öppet möte om hur man organiserar motstånd mot nedskärningar etc. Martin Oscarsson från Socialisten, som talade på mötet, har skrivit en artikel utifrån sin inledning som vi publicerar här i två delar. Den berättar om en rad olika kamptillfällen som nog är okända för de flesta som är aktiva i vänstern idag, men som kan ge oss viktiga lärdomar inför kommande kamp.

” Som socialist blir man frustrerad när kampen är på en låg nivå under en längre tid, som i Sverige under de senaste fem åren. Varför är då kampen så viktig? Hur bedriver man kamp? När och varför bryter den ut? Hur kommer striderna att se ut under de närmaste åren? Dessa frågor ska jag försöka att belysa i denna artikel.

Kampen är de mångas sätt att påverka och förändra samhället. Var för sig är arbetare och ungdomar svaga. Att jobbet ryker eller studielånet tryter är inget vi kan ändra på själva, men många tillsammans kan förflytta berg och tvinga fram förändringar.

Kampen bygger på solidaritet och samarbete för en gemensam sak. Man inser sina gemensamma intressen, tränar upp förmågan att organisera protester och känner en ökad samhörighet i gruppen.  Man lär också känna motståndarens list och ränker. Därför fungerar kampen som en utbildning i konsten att förändra samhället och en förberedelse för ett kommande socialistiskt samhälle.

Därför är det inte att undra på att borgerligheten skyr massornas kamp som pesten. Förr i tiden skriade de om ”pöbelvälde”, idag ylar de om ”gatans parlament” eller samhällsfarliga strejker. Borgarna själva varken kan, vill eller behöver mobilisera till kamp. De borgerliga partierna är elitpartier som företräder de rikas och besuttnas intressen och de småföretagare, löntagare, ungdomar och pensionärer som stödjer dem binder ris åt sin egen rygg.

Borgerligheten har redan makten i sin hand och kommer att försvara den med näbbar och klor. De är i besittning av den ekonomiska makten genom att äga och leda storföretagen och bankerna. Den politiska makten, staten och lagarna, syftar i grunden till att bevara och försvara det kapitalistiska systemet.

Polis och militär utgör det yttersta skyddet och används för att stoppa och slå ned protester. I Sverige har detta visserligen varit ovanligt sedan 1930-talet på grund av arbetarklassens styrka, men under Lagena-strejken såg vi att polis kan användas åtminstone vid mindre protester.

Utbildningens främsta syfte är att fostra lydig arbetskraft och lojala tjänare till systemet. Sist men inte minst finns vanor och traditioner sedan hundratals år tillbaka. Att klasskillnader mellan människor är naturliga, att var en ska vara sin egen lyckas smed och att man kan bli rik och framgångsrik om man bara vill själv.

Arbetarklassen kan inte förändra samhället genom den existerande staten eller genom att överlåta jobbet åt andra. Den kan bara lita till sin egen styrka och kamp, till sina egna organisationer. Enligt den ursprungliga socialdemokratiska reformismen skulle kapitalismen steg för steg förvandlas till socialism, om bara socialdemokratin fick regera tillräckligt länge.

Mellan 1932 och 1976 hade vi också en socialdemokratisk regering, som kunde genomföra stora förbättringar för arbetarna i Sverige. Men grunden för dessa reformer var den långvariga uppgången för världskapitalismen efter andra världskriget och det faktum att Sverige stod utanför kriget och kunde dra nytta av återuppbyggnaden av Europa. Den uppgången är nu ett minne blott och någon socialism har vi inte sett röken av. Istället härjar kapitalismen och dess kriser för fullt.

Marx och Engels slutsatser i det kommunistiska manifestet om att ”Arbetarklassen befrielse måste vara dess eget verk” och att det krävs massorgansationer för arbetarna som tar strid för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och införa ett klasslöst samhälle, är därför lika giltiga som någonsin.

Deras perspektiv var att arbetarklassen skulle ta över makten när den och dess organisationer växt sig tillräckligt starka.

Men när arbetarrörelsen, fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, byggdes upp för 100 år sedan, så utvecklades också en byråkrati i toppen. Vissa fackföreningsledare och riksdagsmän började anpassa sig till det borgerliga samhället och det privilegierade och bekväma livet i toppen.

”Kapitalismen behöver inte kastas över ända, vi ska ta bort lite av den i taget”, sa de först, därefter hette det att man ska bekämpa systemets avigsidor och tämja marknaden. Idag har arbetarrörelsen byråkrati blivit systemets fångar och tjänare och ledarna för S och V är inställda på att administrera det kapitalistiska systemet. Ledningarna för fackförbunden gör att allt för att förhindra strejker och protester, och om de ändå byter ut så försöker de att begränsa dess effekter.

Kommunalstrejken 2003 visade detta tydligt. Trots en växande kampvilja bland medlemmarna och ett starkt stöd bland allmänheten avblåstes strejken utan att man vunnit något. Protesterna mot sänkningen av A-kassan under hösten 2006 visade detsamma. LO arrangerade demonstrationer över hela landet efter starka krav från medlemmarna och det hade varit fullt möjligt att utveckla denna kamp till en massrörelse mot regeringen. LO lade istället locket på och sedan dess har det bara ”varit mycket snack men liten verkstad” kritik i ord men knappt några aktioner trots massarbetslöshet och stora försämringar för sjuka och arbetslösa.

Socialdemokratin under Mona Sahlins ledning är mer marknadsvänlig än någonsin, vilket beslutet om att avvisa krav på att förbjuda vinst i friskolor visar tydligt, liksom talet om att bli mer företagarvänliga. Vänsterpartiet vattnar ur sitt program eller för att bli ”regeringsdugliga”.

Därför måste vi ta strid är att förändra arbetarrörelsen och ta upp kampen lokalt i på arbetsplatser, skolor, universitet och på gatorna. Genom en sådan kamp visar vi inte bara sitt motstånd och kan förändra, vi lär oss att kämpa och uppmuntrar andra att göra detsamma.

Lagenastrejken var en av de få rejäla vilda strejkerna på länge, därför fick den också desto större betydelse och stödaktioner genomfördes över hela landet. Strejken är ett exempel som gör att fler vågar gå ut i strejk, kanske är en också startsignalen till en mer omfattande kamp.

Om det blir många Lagena-strejker, och andra protester och demonstrationer, så kan trycket bli så starkt att ledningen för LO och fackförbundet tvingas ta till storstrejkvapnet, om inte annat för sin egen överlevnads skull. Så skedde under storkonflikten 1980 då 900 000 arbetare och tjänstmän var ute i strejk och lockout efter ett nollbud från arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Stora delar av Sverige stod stilla, kungen och statsministern fick be flygledarfacket om dispens för att flyga till Titos begravning och DN konstaterade uppgivet att Nicolins (chefen för arbetsgivarföreningen) supportrar får plats i en telefonkiosk. Strejken genomfördes visserligen halvhjärtat, förutom 1 maj så genomfördes inga stora demonstationer och den slutade i en kompromiss som medförde lönehöjningar på 6-7 %. Men den visade arbetarklassens ofantliga styrka, stor nog att välta berg när den väl används. Följaktligen har också arbetsgivarna, regeringen och fackförbundstopparna sedan dess gjort allt som står i deras makt för att förhindra ett nytt 1980. Däremot har vi sedan dess bevittnat återkommande vågor av lokal kamp som ibland också lett till landsomfattande proteströrelser.

Jag har själv på nära håll följt eller deltagit ett antal kampsituationer och proteströrelser: En fabriksockupation 1981, två vilda strejker 1988 och 1990, en arbetslöshetsrörelse 1995-96, en föräldraprotest mot nedskärningar och en antikrigsrörelse 2003. Alla dessa strider ägde rum under eller alldeles innan olika ekonomiska vändpunkter – vilket bekräftar att det inte är nedgångarna i sig utan de ekonomiska svängningarna och den osäkerhet dessa skapar -  som sätter arbetarklassen i rörelse.

1981 ockuperades statliga Eisers strumpfabrik i Sollefteå av ett femtiotal anställda, de flesta unga kvinnor. Aktionen pågick under åtta månader och fick ett brett stöd inom arbetarrörelsen och i landet överhuvudtaget. Jag besökte fabriken regelbundet under sommaren 1981, som företrädare för SSU klubben i Härnösand. Genom klubben startade vi ett stödarbete som sedan spred sig över hela landet. Arbetsgivaren vågade inte gå längre än att stänga av strömmen och polis var det inte ens tal om. Istället bidrog den djärva aktionen till att en stark proteströrelse växte fram med krav på politiska strejker mot den borgerliga regeringen. Själva ockupationen ledde till skapandet av ett arbetarkooperativ.

1988 gick cirka 400 arbetare vid Boliden Kemi ut i en vild strejk för kravet på en tusenlapp med i månaden.  Strejken inleddes genom att en av de fackliga ledarna, alldeles efter ett fackligt möte, spelade Nynningen låten med refrängen: ”Vilda vilda strejker, vilda vilda strejker, vilda strejker lönar sig”.  Därefter utbröt en sittstrejk i matsalen. Jag var själv på plats under den vecka strejken pågick, som reporter för tidningen offensiv, och upplevde en sagolik kampvilja och beslutsamhet. De strejkande befann sig i matsalen där möten hölls dagligen. Strejkledningen satt vid ett särskilt bort och höll möten lite när som helst.

Jag och andra som organiserade stödarbetet rådde de strejkande att vända sig utåt. Ett upprop spreds med rubriken ”Till Sveriges arbetare”, vilket störde företagsledningen och arbetsgivarföreningen oerhört. Delegationer av strejkande sändes ut till olika städer i Skåne och under en enda dag samlades 21300 in till strejkfonden. Strejken ledde till löneökningar på 600 kr per månad och var höjdpunkten på en våg av vilda strejker. Under första halvåret 1988 genomfördes 55 vilda aktioner bland annat vid Wargöns pappersbruk, Scan väst i Varberg och Gränges Aluminium i Sundsvall.

Strejken bland skötarna vid Östra sjukhuset i Malmö 1990 gällde kravet på 1500 kr mer i månaden. Att strejka inom sjukvården är mer komplicerat än inom industrin, eftersom det krävs undantag för att undvika att patienter far illa. Akutavdelningarna stängdes, men vid vårdavdelningarna placerades ”nödhjälpsvakter” ut för att vid behov bistå de kvarvarande sjuksköterskorna och läkarna.

Sjukhusledningen slog tillbaka hårt, de strejkande avskedades och kördes ut från sjukhusområdet.  Men skötarna lät sig inte knäckas av detta. Istället samlades man i Emmaus (Loppmarknaden) lokaler i närheten.

Jag var på plats även där och hjälpte de strejkande att komma ut till andra arbetare i Malmö. De fick en stor sympati och till sist tvingades sjukhusledningen att backa och återanställa samtliga. Också denna strejk var en del av en strejkvåg, denna gång inom den offentliga sektorn och bland annat genomfördes strejker och andra aktioner bland bussförare i Umeå, och Botkyrka, St. lars sjukhus i Lund,  St Maria sjukhus i Helsingborg, och St Sigfrids sjukhus i Växsjö, sam vid Försäkringskassan i Västernorrland. ”

Del två av artikeln läggs upp i nästa vecka, och artikeln kommer också att kunna läsas i nummer 97 av Socialisten.

Rapport från studiemöte den 4 maj

Måndagen den 4 maj höll vi ett studiemöte på temat sovjetunionens urartning och skillnaden mot demokratisk socialism. John Lyshag från styrelsen höll en inledning och berättade om den ryska revolutionen och tog upp viktiga aspekter av bolsjevikernas maktövertagande och utvecklingen av arbetarmakten genom sovjeterna (arbetarråden). Han gick igenom de problem som den nya staten mötte bl.a. de europeiska revolutionernas misslyckande och sovjetunionens följande isolering.

Han pratade om hur byråkratiseringen och utvecklingen av stalinismen innebar ett bakslag för oktoberrevolutionen och gav exempel på hur detta hindrade utvecklingen av socialismen. Sovjetunionen kan benämnas som en deformerad arbetarstat; en stat där arbetarklassen genom kamp gjort upp med kapitalismen men där de samtidigt förlorat den politiska makten till ett härskande skikt av byråkrater. Arbetarstatens ekonomiska grund utgjordes av den samhälleligt ägda och styrda planerade ekonomin, inte kapitalism. Men planekonomin i Sovjetunionen var inte demokratisk och arbetarstyrd utan kontrollerades av byråkratin i staten och detta kom till slut att påverka den ekonomiska utvecklingen negativt.

Vidare gick vi igenom hur Stalin och den byråkrati som samlades kring honom steg för steg avskaffade de politiska fri- och rättigheterna som arbetarklassen vunnit genom revolutionen och hur den internationalistiska politiken övergavs och utrikespolitiken kom mer att handla om den egna byråkratins intressen än en vilja att sprida revolutionen över världen. John gav exempel på hur den tredje kommunistiska internationalen (Komintern) urartade och i vissa fall till och med blev verktyg för att hålla tillbaka revolutioner i andra länder, som ex i Spanien under inbördeskriget (1936-1939).

Efter inledningen diskuterade vi vikten av att studera och dra lärdom av den historiska utvecklingen och de erfarenheter av kamp och revolution som arbetarklassen genomgått. Urartningen av sovjetunionen tillhör en av de viktigaste saker för dagens revolutionärer att studera och känna till så att vi kan dra lärdom av de misstag och den situation som banade vägen för framväxten av stalinismen och reaktionen mot oktoberrevolutionen.

Det var ett bra och intressant studiemöte som gav oss alla nya insikter och erfarenheter att bära med oss i kampen.

PS. Vill man läsa mer om urartningen av sovjetunionen så kan vi starkt rekommendera Leo Trotskij – Den förråda revolutionen

Rapport från studiecirkeln 6 april

Vi har fortsatt med studiecirkeln på boken ”Draksådd- krig, imperialism och motstånd”.  På gårdagens möte diskuterade vi kapitel 7, som bland annat handlar om andra världskriget i Europa och händelserna i Italien och Grekland efter kriget.

Diskussionen kom dock snart in på den negativa roll som kommunistpartier runt om i världen spelat vid olika tillfällen då arbetarklassen rest sig. I takt med att den ryska revolutionen urartade under 1920-talet kom den kommunistiska (tredje) internationalen och dess sektioner runt om i världen att förvandlas från redskap för arbetarklassen befrielse till verktyg för den nya byråkrati som växte fram i Sovjetunionens kommunistiska parti och stat. Istället för att stödja revolutionen kom man (som till exempel i Spanien under 1930-talet och i Frankrike 1968) att spela en direkt kontrarevolutionär roll. Vi pratade kort om hur den här utvecklingen var möjlig och beslutade att om några veckor ha ett studiemöte om skillanden mellan marxism och socialism å ena sidan och stalinism å den andra.

När arbetarklassen styrde Frankrike – Den revolutionära resningen i maj 1968!

De flesta har hört talas om ungdomsrevolten 1968, eller -68 rörelsen som den har kommit att kallas. Men hur startade den och vad innebar den egentligen?

I Frankrike maj 1968 exploderade det kapitalistiska samhällets motsättningar i en folklig revolutionär resning där studententrörelsen och arbetarrörelsen gick hand i hand i massprotester mot  högerregeringen under general de Gaulle. Kampen utvecklades och hela Frankrike stod stilla under 10 miljoner arbetares kontroll. Strejkkommittéer tog över livsmedelsdistributionen på flera ställen och presidenten flydde till Tyskland för att förbereda en militär reaktion för att krossa revolutionen. Kampen dog ut men det var inte på grund av militär repression.

Följande artikel behandlar händelseförloppet och analyserar orsakerna till hur denna enorma rörelse kunde kvävas. Den har tidigare publicerats i Ung Vänster Göteborg & Bohusläns interntidning Röda Stjärnan nr 2 2008 samt i Socialisten nr 91 september 2008.

Händelserna i Frankrike och i resten av Europa i maj 1968 har gått till historien som en rörelse av ett nytt framväxande skikt av studenter som protesterade mot det moderna samhällets konsumtion, livsstil och auktoriteter såsom polis och kyrkan. Bilden av 68 rörelsen är förenklad. Den presenteras ofta som en ungdomsrevolt vars mål var lite förändringar inom ramen för det borgerliga samhället.

Det pratas mindre om arbetarklassens roll: om massmobilisering, strejkrörelser och upprättandet av fabriksråd. Arbetarklassens kamp har begravts i historieskrivningen för att man enkelt ska kunna reducera den revolutionära situationen i maj till enbart en rörelse av frasradikala ungdomar och studenter. På så sätt blir den inte farlig som ett exempel för arbetarrörelsen att ta lärdom av. Den revolutionära vågen som uppstod var mycket mer än bara en ungdomsprotest mot den äldre generationen. Det var en tid av politisk kamp. En tid då den politiska medvetenheten var hög, folk organiserade, och målet var socialismen. I maj 68 stod revolutionen för dörren. Men vad var det egentligen som hände? Och varför dog rörelsen ut så snabbt?

Studenterna tar ledningen

Den dåvarande högerregeringen i Frankrike hade en bild av att arbetarklassen var passiviserad pga. ökade materiella levnadsvillkor och den fackliga reformistiska byråkratins stora inflytande på massorna. Också bland intellektuella ”universitetsmarxister” och inom byråkratin i arbetarrörelsen; både i fackföreningarna, socialdemokratin och det stalinistiska franska kommunistpartiet (PCF), fanns en syn på att revolutionen var långt borta och att den franska arbetarklassen blivit förborgerligad och avradikaliserad. Men det skulle visa sig att det var en grov felräkning att tro att folk skulle hålla sig fogliga mitt under en högkonjunktur och åratal av ekonomisk tillväxt och förbättrade materiella villkor. Händelserna under maj 68 visade på motsatsen. De visade på kraften i arbetarrörelsen när den sätts i rörelse och blir medveten om sin historiska uppgift – att förpassa kapitalismen till historiens skräphög och bygga ett nytt socialistiskt samhälle.

Studenterna och deras olika organisationer spelade en stor roll i och inför händelserna i maj. Olika studentgrupperingar hade under 60-talet varit aktiva i solidaritetskampanjen med Algeriets befrielse och Vietnamrörelsen. Inom studentvärlden uppstod många nya vänstergrupperingar som stod utanför de traditionella arbetarrörelseorganisationerna. Dessa växte mycket och radikaliserades av det politiska klimatet som uppstod i motståndet mot imperialismen och i den solidaritet som skapades med de koloniala frihetskamperna i Algeriet och Vietnam.

Samtidigt mötte en ny generation studenter ett styvt motstånd och ett fientligt klimat på universiteten från den gamla reaktionära eliten som motsatte sig den bredare rekryteringen till högre utbildning. Situationen för studenterna var på många sätt mycket dålig. De levde på små marginaler och den kraftiga ökningen av studenter hade gjort att kvalitén på undervisning och på lokalerna på universiteten höll låg standard. Det lyftes krav på förbättring men de möttes med kalla handen av högerregeringen. Till slut blev situationen ohållbar och studenterna gick ut i strejk.

Strejkrörelsen drev från början mest konkreta krav för bättre villkor men snabbt växte en politisk medvetenhet fram där de mest medvetna studenterna insåg att det borgerliga samhället och kapitalismen inte kunde lösa studenters problem och situation. Detta tillsammans med den aggressiva imperialismen, som ihärdigt bekämpade den koloniala frigörelsen, skapade förutsättningar för en revolutionär medvetenhet att växa fram på bred front bland studenter och ungdomar.

Studentrörelsen hade under slutet av -67 och början av -68 fört en medveten och hård agitation genom studentkårerna för ett fritt Vietnam, bättre villkor och mot regeringens utbildningspolitik. Medvetenheten var hög och motståndet var stort. Redan i mars hade det utvecklats en studentstrejk i Nanterre, då en rörelse bildades: så kallade ”2-marsrörelsen”. Den var en blandning av ickestalinister, och tidigare oorganiserade. Denna rörelse samlade 10 000 i demonstrationer och blev utsatta för hård repression från staten. Flera studenter dödades i våldsamma konfrontationer med polisen, vilket skakade allmänheten och skapade sympatier för studenterna bland vanligt folk.

Ur denna rörelse kom de första erfarenheterna av kamp mot regeringen och de spreds till andra städer och universitet över hela landet. De blev viktiga för studentrörelsen på Sorbonneuniversitetet i Paris, inför de protester som sattes igång där den 3 maj, som skulle leda fram till generalstrejken som lamslog hela Frankrike i tretton dagar.

Generalstrejk

Under studentrevoltens första veckor hade kommunistpartiet och fackföreningsrörelsens ledare försökt ignorera studenternas kamp; avfärdat det hela som småborgerlig studentradikalism. Men under trycket från medlemmar tvingades de att agera. Solidariteten bland vanliga arbetare med studenterna hade vuxit sig stark, särskilt efter det att polisen slagit till med synnerligen hänsynslösa och brutala metoder vid demonstrationerna i Nanterre. Den 11 maj varslade de största facken CGT, CFDT och FEN om generalstrejk till den 13 maj, för stöd till studenterna. Det visade sig att arbetarklassen var sympatiska till studenternas kamp och lyssnade till deras vädjan om stöd.

Det jäsande missnöjet bland studenterna var endast det synligaste och ytligaste tecknet på missförhållandena i det franska samhället. Trots en högkonjunktur hade arbetsgivarna utsatt arbetarklassen för ett hårt tryck. Tempot i arbetslivet var högt och arbetsförhållandena hade försämrats drastiskt, samtidigt som de enorma vinster som skapades inte kom arbetarklassen till del. Det var snarare så att lönerna pressats ner. Frustrationen hos arbetarklassen var utbred och generalstrejken den 13 maj utgjorde en vändpunkt. Hundratusentals arbetare och studenter vällde ut på gatorna. Hela avdelningar sjukhuspersonal, brevbärare, järnvägsarbetare, tryckare, byggnadsarbetare, tunnelbanearbetare, elektriker och lärare gick med ut i strejken. Ja, listan kan göras lång på alla de yrkesgrupper som var representerade i massdemonstrationerna.

Ledarna för facket hoppades på en kort strejk och att massorna genom dessa stora demonstrationer skulle få utlopp för sin ilska och att detta skulle ta luften ur rörelsen och protesterna. Men det visade sig att när denna rörelse väl hade satts igång fick den ett eget liv. Effekterna av generalstrejken spred sig som en löpeld över hela landet. På varje arbetsplast, i varje stadsdel och gathörn, samlades folk och diskuterade politik och hur man skulle gå framåt.

Tio miljoner arbetare var i strejk och en fabriksockupationsrörelse tog fart och fick spridning över landet. Hela Frankrike stod stilla under arbetarnas kontroll. Arbetarklassen hade fullkomlig makt över de viktigaste delarna av samhället; livsmedelsförsörjning, gas, olja och bensindistribution, sjukvård osv. Priser och utbud reglerades. Kommittéer sattes upp för de strejkande och deras barn. Även stora delar av mellanskikten drogs med i kampen. Det fanns läkare som var med och ockuperade sjukhus, ingenjörer och tjänstemän ockuperade kärnkraftsanläggningar. Denna massuppslutning från breda skikt i samhället visar tydligt på den revolutionära karaktären av händelserna.

Borgerligheten, under ledning av presidenten De Gaulle, var skräckslagen inför utvecklingen. Premiärminister Pompidou erkände i efterhand att de blev helt överrumplade av händelseutvecklingen, och att de insåg att hela det republikanska styrelseskicket var hotat. De var också väldigt rädda för en situation med solidaritet mellan studentrörelsen och arbetarklassen. I detta läge var de villiga att förhandla med vem som helst. De stod under hot om att förlora allt och därför kunde de gå med på arbetarrörelsens långtgående krav. Alla eftergifter var bättre än ett Frankrike under arbetarkontroll.

Den 22 maj kastade fackföreningens ledare in en livboj för presidenten då de gjorde sig villiga att förhandla med regeringen och arbetsgivarna. I förhandlingarna fick de allt de krävde; höga löneökningar, utökad socialförsäkring, höjd minimilön med 35 %. Dock röstades dessa förbättringar ner av medlemmarna i facket för de tyckte att det var för lågt ställda krav och insåg att de kunde gå mycket längre. Situationen var så tillspetsad att den inte kunde lösas genom förhandling inom ramen för parlamentarismen och förhandlingar mellan arbete och kapital. Läget var så dåligt för regeringen att president De Gaulle var tvungen att överväga att sätta in militären mot de strejkande och demonstrerande arbetarna. Han åkte runt och kartlade sitt stöd i armén, för att veta om han kunde lita på armén eller ej.

I alla revolutionära situationer kommer det i en traditionell armé att öppna upp sig sprickor mellan soldater och deras befäl i synen på revolutionen. I armén finns samma motsättningar och konflikter representerade som i resten av samhället och i en revolution kommer de att ta sig uttryck på samma sätt som i resten av samhället. Soldaterna ställer sig på arbetarnas sida på grund av sin klasssolidaritet. De vet att de inte ska skjuta sina kamrater utan istället rikta vapnen mot sina befäl.

Intervjuer gjorda med soldater i den franska armén under majhändelserna stödjer denna slutsats.  I en artikel i The Times säger en soldat att han aldrig skulle skjuta mot demonstranterna eftersom han är en arbetarson själv.  I ett flygblad från det mekaniserade infanteriregementet deklarerades att soldaterna där hade för avsikt att ta det lugnt och att under inga omständigheter skjuta mot arbetarna och studenterna. De propagerade också för att hjälpa arbetarna vid en vapenfabrik att ockupera den och uppmanade alla soldater över hela landet att bilda soldatråd. Detta säger mycket om stämningen i armén i maj 68. De Gaulle skulle kanske kunna ha använt armén, men bara en gång, och det hade blivit ett blodbad!

Tragiskt slut på kampen

Det var varken armén eller polisen som till slut räddade De Gaulle och hans regering. Dessa organisationer var för svaga pga. interna motsättningar. Räddningen kom istället från arbetarnas egna organisationer.

Det var de reformistiska ledarna i facket och i kommunistpartiet som lyckades kväva rörelsen. De gav De Gaulle andrum när de gick ut och fördömde radikaliseringen och en fortsatt upptrappning av kampen. Ledningen i kommunistpartiet och i fackföreningen var rädda att förlora initiativet till mindre vänstergrupper till vänster om sig. Samtidigt var de inte intresserade av att själva leda arbetarnas kamp eftersom detta skulle innebära ett maktövertagande och det var det sista de ar intresserade av. Slutsats blev, i brist på en vilja till revolutionärt ledarskap, att med alla medel försöka hålla tillbaka arbetarna och försöka avstyra utvecklingen till mindre revolutionära former. Fackföreningens och det franska kommunistpartiets politik innebar ett svek mot arbetarklassen. När de accepterade förhandlingar och en samlingsregering tog detta luften ur kampen och rörelsen stannade av.

Arbetarklassen kan inte hålla den revolutionära stämningen uppe hur länge som helst, särskilt inte i en situation då deras partier och organisationer sviker dem och vill hålla tillbaka. Det som kunde ha blivit startskottet för en europeisk revolution kvästes och gick istället till historien som småborgerliga frasradikala studentkravaller. Historien om revolutionen i Frankrike maj 1968 är historien om en okuvlig vilja till kamp och förändring men det är samtidigt en tragisk historia om svek från kommunistpartiet och arbetarrörelsens organisationer i ett läge när de behövdes som allra mest.

Revolt eller revolution?

Majhändelserna brukar inte framhållas som en revolution utan beskrivs oftast som en protestvåg, uppror och revolt. Men vad är då en revolution?

Leo Trotskij var en av ledarna för bolsjevikpartiet i Ryssland som tog makten i oktoberrevolutionen 1917. Han var också en av nyckelfigurerna bakom Sankt Petersburgs första sovjet. Det var en av de största av sovjeterna och den spelade en nyckelroll i och inför revolutionen. Efter oktoberrevolutionen blev han den som byggde upp den röda armén och ledde kampen mot de vita arméerna under inbördeskriget. Trotskij brukar från och med slutet av 1917 betecknas som en av Lenins närmsta män. Efter Stalins maktövertagande och reaktion mot oktoberrevolutionen, fortsatte han att försvara och kämpa för marxismens idéer och kritisk analysera utvecklingen i sovjetunionen.

Trotskij menade att en revolution kännetecknas av att den stora massan av vanligt folk reser sig ur sin passivitet och tar aktiv del av samhällslivet. De blir medvetna om sin styrka och börjar ta sin situation i egna händer för att skapa ett nytt bättre samhälle. Det var precis det här som hände i Frankrike 1968. Det handlade om en revolutionär resning, inte en ungdomsrevolt eller lite facklig styrkemätning mellan arbetsmarknadens parter.

En generalstrejk i den omfattningen som uppstod kan inte leda till något annat än en revolutionär utveckling. Ett sådant läge sätter det kapitalistiska samhällets motsättningar och klassförhållanden på sin spets – där de uttrycks inte som något abstrakt utan något verkligt konkret – som en riktig maktfaktor ute på arbetsplatser, gator och torg.

Det franska kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen borde ha gått i spetsen och lett den revolutionära utvecklingen och samlat arbetarklassen bakom en strategisk och radikal socialistisk politik . Men de blev tyvärr den franska arbetarklassens hinder för att genomföra revolutionen och att ta makten i samhället. Istället var det studentrörelsen som utgjorde rörelsens avantgarde i bristen på ett marxistiskt ledarskap i arbetarrörelsens organisationer.  De gick i fronten och med sin kamp öppnade de upp den politiska debatten och släppte lös de motsättningar som så länge bubblat i det franska samhället.

Alexander Regander, VSF Göteborg

Rapport från studiecirkeln den 2:a mars

Efter en kort tids uppehåll var det återigen dags att uppta studierna från boken Draksådd. Det för dagen aktuella kapitel 6 berörde ”Misstagen som banade väg för Hitler”. Detta i kombination med mycket god pizza ska det sägas diskuterade vi nazismen beståndsdelar, vilka samband som fanns mellan den tyska revolutionens nederlag och nazistpartiets framväxt, samt vilken roll freden i Versailles spelade med den misär som uppstod i Tyskland efter 1.a världskriget med mera. Slutsatsen som vi drog av diskussionen kan sammanfattas med att vid extrema förhållanden kan extremister som lovar guld och gröna skogar leda till fasansfulla konsekvenser.