Här kommer ett inlägg med två av de texter som ska avverkas till nästa studiecirkelsträff, den 9/10. Mer info om det hittar du här. Vill du ha resten av texterna utan att behöva googla fingrarna av dig eller leta på biblioteken, maila Pablo: lerner@student.chalmers.se.
Kapitalet band 1
2.4.3. Köp och försäljning av arbetskraft
Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. Om de förblir kvar i sin egen form, förstenas de till en fast och oföränderlig värdestorlek.[159*] Lika litet kan förändringen hänföras till cirkulationens andra avsnitt, varans försäljning på nytt, ty detta avsnitt förvandlar endast varan från naturalformen tillbaka till penningformen. Förändringen måste alltså ske med den vara, som köptes i cirkulationens första fas, P-V, men inte med dess värde, eftersom det är lika stora värden som bytes mot varandra och varan betalas till sitt värde. Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara – arbetsförmågan eller arbetskraften.
Med arbetskraft eller arbetsförmåga menar vi sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet, och som hon sätter i rörelse, så ofta hon producerar bruksvärden av ett eller annat slag.
För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden, måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda. Varubytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur. Under denna förutsättning kan arbetskraften uppträda på marknaden som vara, endast om och emedan dess ägare, den person vars arbetskraft det rör sig om, utbjuder eller säljer den. För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person.[160*] Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare, men bägge juridiskt likställda personer. Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara. Han måste alltid förhålla sig till sin arbetskraft som till en egendom, till sin egen vara, och det kan han göra, under förutsättning att han endast övergående, för en bestämd tidsperiod, ställer sin arbetskraft till köparens förfogande, alltså vid dess avyttrande inte avstår från sin äganderätt till den.[161*]
Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbetskraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.
För att en man skall kunna sälja andra varor än sin egen arbetskraft, måste han självfallet äga produktionsmedel, t.ex. råvaror, arbetsverktyg o.s.v. Han kan inte tillverka stövlar utan läder. Han behöver dessutom livsmedel. Ingen, inte ens en framtidsdrömmare, kan förtära framtidens produkter, alltså inte heller bruksvärden, vilkas produktion ännu inte är fullbordad. Och alldeles som från första dagen, då människan gjorde sin entré på världsscenen, måste hon alltjämt dagligen konsumera, både innan och medan hon producerar. Om produkterna produceras som varor, måste de säljas, sedan de har producerats, och först efter försäljningen kan de tillfredsställa producentens behov. Till produktionstiden måste läggas den tid, som är nödvändig för försäljningen.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.
Karl Marx
Kapitalet band 1
3.5.1
När arbetskraften förbrukas av kapitalisten, uppvisar arbetsprocessen två säregna fenomen.
Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist, som äger hans arbetskraft. Kapitalisten övervakar, att arbetet utföres på rätt sätt, och att produktionsmedlen blir ändamålsenligt utnyttjade, alltså på ett sådant sätt att inget råmaterial går tillspillo, samt att arbetsverktygen skonas eller med andra ord endast förbrukas i den utsträckning arbetet kräver.
För det andra: produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbara producentens, arbetarens. Kapitalisten betalar t.ex. arbetskraftens dagsvärde. Bruket av arbetskraften tillhör honom alltså för en dag, på samma sätt som bruket av varje annan vara, t.ex. en häst, som han hyrt för en dag. Bruket av varan tillhör varans köpare, och arbetskraftens innehavare ger i själva verket bara ut det bruksvärde han har sålt, när han utför sitt arbete. Från det ögonblick, då han inträdde i kapitalistens verkstad, blev kapitalisten ägare av hans arbetskrafts bruksvärde, alltså ägare av rätten till att använda den, av själva arbetet. Kapitalisten har genom köpet av arbetskraft tillsatt arbete som ett levande jäsämne i produktens döda beståndsdelar, vilka också tillhör honom. Från hans ståndpunkt är arbetsprocessen endast en förbrukning av den vara han har köpt, arbetskraften, som han emellertid endast kan använda genom att förse den med produktionsmedel. Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom. Produkten av denna process tillhör honom därför fullt ut lika mycket som produkten av jäsningsprocessen i hans vinkällare.[182*]
Ur: VSF:s principprogram
Klassamhället
Människorna i dagens samhälle tillhör olika klasser. Klasstillhörighet bestäms inte av inkomsten, utan av i vilket förhållande man står till produktionsmedlen. Den grundläggande konflikten står mellan arbetarklass och kapitalister. Kapitalisterna har makten över produktionen och produktionsmedlen, köper arbetarnas arbetskraft och förfogar över mervärdet. Arbetarklassen konstitueras av dem som säljer sin arbetskraft mot arbetslön och inte har något eller mycket litet inflytande över sin arbetsprocess och över hur mervärdet skall förvaltas. Kapitalismens utveckling under 1900-talet och framväxten av olika former av fördelningssystem, har medfört att de sociala skiktningarna inom arbetarklassen ser olika ut beroende på historiskt, geografiskt och socialt sammanhang. I Sverige upplever arbetarklassen en relativt hög materiell och social standard, jämfört med arbetarklassen på många andra platser som inte sällan lever under mycket svåra förhållanden. I samhället finns även rörliga skikt av lönearbetare som inte alltid har samma klassintresse som arbetarklassen. Mellanskiktens klassintressen bestäms bland annat av de relationer som existerar i produktionssystemet, skiftande politiska allianser och hegemonier. En verkställande direktör har exempelvis andra klasslojaliteter och intressen än en lägre tjänsteman, trots att båda lönearbetar. Ibland försöker beskrivningar av den förändrade arbetsprocessen användas som argument för att arbetarklassen inte längre är ett användbart begrepp. Ingenting är mer felaktigt. Att tjänsteproduktionen ökar och industriproduktionen minskar i Väst innebär snarare strukturella förändringar i arbetarklassens yrkessammansättning, inte arbetarklassens död.
