Den 26 oktober höll vi ett öppet möte om hur man organiserar motstånd mot nedskärningar etc. Martin Oskarsson från Socialisten, som talade på mötet, har skrivit en artikel utifrån sin inledning som vi publicerar här i två delar. Den berättar om en rad olika kamptillfällen som nog är okända för de flesta som är aktiva i vänstern idag, men som kan ge oss viktiga lärdomar inför kommande kamp.
” Som socialist blir man frustrerad när kampen är på en låg nivå under en längre tid, som i Sverige under de senaste fem åren. Varför är då kampen så viktig? Hur bedriver man kamp? När och varför bryter den ut? Hur kommer striderna att se ut under de närmaste åren? Dessa frågor ska jag försöka att belysa i denna artikel.
Kampen är de mångas sätt att påverka och förändra samhället. Var för sig är arbetare och ungdomar svaga. Att jobbet ryker eller studielånet tryter är inget vi kan ändra på själva, men många tillsammans kan förflytta berg och tvinga fram förändringar.
Kampen bygger på solidaritet och samarbete för en gemensam sak. Man inser sina gemensamma intressen, tränar upp förmågan att organisera protester och känner en ökad samhörighet i gruppen. Man lär också känna motståndarens list och ränker. Därför fungerar kampen som en utbildning i konsten att förändra samhället och en förberedelse för ett kommande socialistiskt samhälle.
Därför är det inte att undra på att borgerligheten skyr massornas kamp som pesten. Förr i tiden skriade de om ”pöbelvälde”, idag ylar de om ”gatans parlament” eller samhällsfarliga strejker. Borgarna själva varken kan, vill eller behöver mobilisera till kamp. De borgerliga partierna är elitpartier som företräder de rikas och besuttnas intressen och de småföretagare, löntagare, ungdomar och pensionärer som stödjer dem binder ris åt sin egen rygg.
Borgerligheten har redan makten i sin hand och kommer att försvara den med näbbar och klor. De är i besittning av den ekonomiska makten genom att äga och leda storföretagen och bankerna. Den politiska makten, staten och lagarna, syftar i grunden till att bevara och försvara det kapitalistiska systemet.
Polis och militär utgör det yttersta skyddet och används för att stoppa och slå ned protester. I Sverige har detta visserligen varit ovanligt sedan 1930-talet på grund av arbetarklassens styrka, men under Lagena-strejken såg vi att polis kan användas åtminstone vid mindre protester.
Utbildningens främsta syfte är att fostra lydig arbetskraft och lojala tjänare till systemet. Sist men inte minst finns vanor och traditioner sedan hundratals år tillbaka. Att klasskillnader mellan människor är naturliga, att var en ska vara sin egen lyckas smed och att man kan bli rik och framgångsrik om man bara vill själv.
Arbetarklassen kan inte förändra samhället genom den existerande staten eller genom att överlåta jobbet åt andra. Den kan bara lita till sin egen styrka och kamp, till sina egna organisationer. Enligt den ursprungliga socialdemokratiska reformismen skulle kapitalismen steg för steg förvandlas till socialism, om bara socialdemokratin fick regera tillräckligt länge.
Mellan 1932 och 1976 hade vi också en socialdemokratisk regering, som kunde genomföra stora förbättringar för arbetarna i Sverige. Men grunden för dessa reformer var den långvariga uppgången för världskapitalismen efter andra världskriget och det faktum att Sverige stod utanför kriget och kunde dra nytta av återuppbyggnaden av Europa. Den uppgången är nu ett minne blott och någon socialism har vi inte sett röken av. Istället härjar kapitalismen och dess kriser för fullt.
Marx och Engels slutsatser i det kommunistiska manifestet om att ”Arbetarklassen befrielse måste vara dess eget verk” och att det krävs massorgansationer för arbetarna som tar strid för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och införa ett klasslöst samhälle, är därför lika giltiga som någonsin.
Deras perspektiv var att arbetarklassen skulle ta över makten när den och dess organisationer växt sig tillräckligt starka.
Men när arbetarrörelsen, fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, byggdes upp för 100 år sedan, så utvecklades också en byråkrati i toppen. Vissa fackföreningsledare och riksdagsmän började anpassa sig till det borgerliga samhället och det privilegierade och bekväma livet i toppen.
”Kapitalismen behöver inte kastas över ända, vi ska ta bort lite av den i taget”, sa de först, därefter hette det att man ska bekämpa systemets avigsidor och tämja marknaden. Idag har arbetarrörelsen byråkrati blivit systemets fångar och tjänare och ledarna för S och V är inställda på att administrera det kapitalistiska systemet. Ledningarna för fackförbunden gör att allt för att förhindra strejker och protester, och om de ändå byter ut så försöker de att begränsa dess effekter.
Kommunalstrejken 2003 visade detta tydligt. Trots en växande kampvilja bland medlemmarna och ett starkt stöd bland allmänheten avblåstes strejken utan att man vunnit något. Protesterna mot sänkningen av A-kassan under hösten 2006 visade detsamma. LO arrangerade demonstrationer över hela landet efter starka krav från medlemmarna och det hade varit fullt möjligt att utveckla denna kamp till en massrörelse mot regeringen. LO lade istället locket på och sedan dess har det bara ”varit mycket snack men liten verkstad” kritik i ord men knappt några aktioner trots massarbetslöshet och stora försämringar för sjuka och arbetslösa.
Socialdemokratin under Mona Sahlins ledning är mer marknadsvänlig än någonsin, vilket beslutet om att avvisa krav på att förbjuda vinst i friskolor visar tydligt, liksom talet om att bli mer företagarvänliga. Vänsterpartiet vattnar ur sitt program eller för att bli ”regeringsdugliga”.
Därför måste vi ta strid är att förändra arbetarrörelsen och ta upp kampen lokalt i på arbetsplatser, skolor, universitet och på gatorna. Genom en sådan kamp visar vi inte bara sitt motstånd och kan förändra, vi lär oss att kämpa och uppmuntrar andra att göra detsamma.
Lagenastrejken var en av de få rejäla vilda strejkerna på länge, därför fick den också desto större betydelse och stödaktioner genomfördes över hela landet. Strejken är ett exempel som gör att fler vågar gå ut i strejk, kanske är en också startsignalen till en mer omfattande kamp.
Om det blir många Lagena-strejker, och andra protester och demonstrationer, så kan trycket bli så starkt att ledningen för LO och fackförbundet tvingas ta till storstrejkvapnet, om inte annat för sin egen överlevnads skull. Så skedde under storkonflikten 1980 då 900 000 arbetare och tjänstmän var ute i strejk och lockout efter ett nollbud från arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Stora delar av Sverige stod stilla, kungen och statsministern fick be flygledarfacket om dispens för att flyga till Titos begravning och DN konstaterade uppgivet att Nicolins (chefen för arbetsgivarföreningen) supportrar får plats i en telefonkiosk. Strejken genomfördes visserligen halvhjärtat, förutom 1 maj så genomfördes inga stora demonstationer och den slutade i en kompromiss som medförde lönehöjningar på 6-7 %. Men den visade arbetarklassens ofantliga styrka, stor nog att välta berg när den väl används. Följaktligen har också arbetsgivarna, regeringen och fackförbundstopparna sedan dess gjort allt som står i deras makt för att förhindra ett nytt 1980. Däremot har vi sedan dess bevittnat återkommande vågor av lokal kamp som ibland också lett till landsomfattande proteströrelser.
Jag har själv på nära håll följt eller deltagit ett antal kampsituationer och proteströrelser: En fabriksockupation 1981, två vilda strejker 1988 och 1990, en arbetslöshetsrörelse 1995-96, en föräldraprotest mot nedskärningar och en antikrigsrörelse 2003. Alla dessa strider ägde rum under eller alldeles innan olika ekonomiska vändpunkter – vilket bekräftar att det inte är nedgångarna i sig utan de ekonomiska svängningarna och den osäkerhet dessa skapar - som sätter arbetarklassen i rörelse.
1981 ockuperades statliga Eisers strumpfabrik i Sollefteå av ett femtiotal anställda, de flesta unga kvinnor. Aktionen pågick under åtta månader och fick ett brett stöd inom arbetarrörelsen och i landet överhuvudtaget. Jag besökte fabriken regelbundet under sommaren 1981, som företrädare för SSU klubben i Härnösand. Genom klubben startade vi ett stödarbete som sedan spred sig över hela landet. Arbetsgivaren vågade inte gå längre än att stänga av strömmen och polis var det inte ens tal om. Istället bidrog den djärva aktionen till att en stark proteströrelse växte fram med krav på politiska strejker mot den borgerliga regeringen. Själva ockupationen ledde till skapandet av ett arbetarkooperativ.
1988 gick cirka 400 arbetare vid Boliden Kemi ut i en vild strejk för kravet på en tusenlapp med i månaden. Strejken inleddes genom att en av de fackliga ledarna, alldeles efter ett fackligt möte, spelade Nynningen låten med refrängen: ”Vilda vilda strejker, vilda vilda strejker, vilda strejker lönar sig”. Därefter utbröt en sittstrejk i matsalen. Jag var själv på plats under den vecka strejken pågick, som reporter för tidningen offensiv, och upplevde en sagolik kampvilja och beslutsamhet. De strejkande befann sig i matsalen där möten hölls dagligen. Strejkledningen satt vid ett särskilt bort och höll möten lite när som helst.
Jag och andra som organiserade stödarbetet rådde de strejkande att vända sig utåt. Ett upprop spreds med rubriken ”Till Sveriges arbetare”, vilket störde företagsledningen och arbetsgivarföreningen oerhört. Delegationer av strejkande sändes ut till olika städer i Skåne och under en enda dag samlades 21300 in till strejkfonden. Strejken ledde till löneökningar på 600 kr per månad och var höjdpunkten på en våg av vilda strejker. Under första halvåret 1988 genomfördes 55 vilda aktioner bland annat vid Wargöns pappersbruk, Scan väst i Varberg och Gränges Aluminium i Sundsvall.
Strejken bland skötarna vid Östra sjukhuset i Malmö 1990 gällde kravet på 1500 kr mer i månaden. Att strejka inom sjukvården är mer komplicerat än inom industrin, eftersom det krävs undantag för att undvika att patienter far illa. Akutavdelningarna stängdes, men vid vårdavdelningarna placerades ”nödhjälpsvakter” ut för att vid behov bistå de kvarvarande sjuksköterskorna och läkarna.
Sjukhusledningen slog tillbaka hårt, de strejkande avskedades och kördes ut från sjukhusområdet. Men skötarna lät sig inte knäckas av detta. Istället samlades man i Emmaus (Loppmarknaden) lokaler i närheten.
Jag var på plats även där och hjälpte de strejkande att komma ut till andra arbetare i Malmö. De fick en stor sympati och till sist tvingades sjukhusledningen att backa och återanställa samtliga. Också denna strejk var en del av en strejkvåg, denna gång inom den offentliga sektorn och bland annat genomfördes strejker och andra aktioner bland bussförare i Umeå, och Botkyrka, St. lars sjukhus i Lund, St Maria sjukhus i Helsingborg, och St Sigfrids sjukhus i Växsjö, sam vid Försäkringskassan i Västernorrland. ”
Del två av artikeln läggs upp i nästa vecka, och artikeln kommer också att kunna läsas i nummer 97 av Socialisten.
