För socialister är kampen a och o, del ett

Den 26 oktober höll vi ett öppet möte om hur man organiserar motstånd mot nedskärningar etc. Martin Oskarsson från Socialisten, som talade på mötet, har skrivit en artikel utifrån sin inledning som vi publicerar här i två delar. Den berättar om en rad olika kamptillfällen som nog är okända för de flesta som är aktiva i vänstern idag, men som kan ge oss viktiga lärdomar inför kommande kamp.

” Som socialist blir man frustrerad när kampen är på en låg nivå under en längre tid, som i Sverige under de senaste fem åren. Varför är då kampen så viktig? Hur bedriver man kamp? När och varför bryter den ut? Hur kommer striderna att se ut under de närmaste åren? Dessa frågor ska jag försöka att belysa i denna artikel.

Kampen är de mångas sätt att påverka och förändra samhället. Var för sig är arbetare och ungdomar svaga. Att jobbet ryker eller studielånet tryter är inget vi kan ändra på själva, men många tillsammans kan förflytta berg och tvinga fram förändringar.

Kampen bygger på solidaritet och samarbete för en gemensam sak. Man inser sina gemensamma intressen, tränar upp förmågan att organisera protester och känner en ökad samhörighet i gruppen.  Man lär också känna motståndarens list och ränker. Därför fungerar kampen som en utbildning i konsten att förändra samhället och en förberedelse för ett kommande socialistiskt samhälle.

Därför är det inte att undra på att borgerligheten skyr massornas kamp som pesten. Förr i tiden skriade de om ”pöbelvälde”, idag ylar de om ”gatans parlament” eller samhällsfarliga strejker. Borgarna själva varken kan, vill eller behöver mobilisera till kamp. De borgerliga partierna är elitpartier som företräder de rikas och besuttnas intressen och de småföretagare, löntagare, ungdomar och pensionärer som stödjer dem binder ris åt sin egen rygg.

Borgerligheten har redan makten i sin hand och kommer att försvara den med näbbar och klor. De är i besittning av den ekonomiska makten genom att äga och leda storföretagen och bankerna. Den politiska makten, staten och lagarna, syftar i grunden till att bevara och försvara det kapitalistiska systemet.

Polis och militär utgör det yttersta skyddet och används för att stoppa och slå ned protester. I Sverige har detta visserligen varit ovanligt sedan 1930-talet på grund av arbetarklassens styrka, men under Lagena-strejken såg vi att polis kan användas åtminstone vid mindre protester.

Utbildningens främsta syfte är att fostra lydig arbetskraft och lojala tjänare till systemet. Sist men inte minst finns vanor och traditioner sedan hundratals år tillbaka. Att klasskillnader mellan människor är naturliga, att var en ska vara sin egen lyckas smed och att man kan bli rik och framgångsrik om man bara vill själv.

Arbetarklassen kan inte förändra samhället genom den existerande staten eller genom att överlåta jobbet åt andra. Den kan bara lita till sin egen styrka och kamp, till sina egna organisationer. Enligt den ursprungliga socialdemokratiska reformismen skulle kapitalismen steg för steg förvandlas till socialism, om bara socialdemokratin fick regera tillräckligt länge.

Mellan 1932 och 1976 hade vi också en socialdemokratisk regering, som kunde genomföra stora förbättringar för arbetarna i Sverige. Men grunden för dessa reformer var den långvariga uppgången för världskapitalismen efter andra världskriget och det faktum att Sverige stod utanför kriget och kunde dra nytta av återuppbyggnaden av Europa. Den uppgången är nu ett minne blott och någon socialism har vi inte sett röken av. Istället härjar kapitalismen och dess kriser för fullt.

Marx och Engels slutsatser i det kommunistiska manifestet om att ”Arbetarklassen befrielse måste vara dess eget verk” och att det krävs massorgansationer för arbetarna som tar strid för att avskaffa det kapitalistiska klassamhället och införa ett klasslöst samhälle, är därför lika giltiga som någonsin.

Deras perspektiv var att arbetarklassen skulle ta över makten när den och dess organisationer växt sig tillräckligt starka.

Men när arbetarrörelsen, fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna, byggdes upp för 100 år sedan, så utvecklades också en byråkrati i toppen. Vissa fackföreningsledare och riksdagsmän började anpassa sig till det borgerliga samhället och det privilegierade och bekväma livet i toppen.

”Kapitalismen behöver inte kastas över ända, vi ska ta bort lite av den i taget”, sa de först, därefter hette det att man ska bekämpa systemets avigsidor och tämja marknaden. Idag har arbetarrörelsen byråkrati blivit systemets fångar och tjänare och ledarna för S och V är inställda på att administrera det kapitalistiska systemet. Ledningarna för fackförbunden gör att allt för att förhindra strejker och protester, och om de ändå byter ut så försöker de att begränsa dess effekter.

Kommunalstrejken 2003 visade detta tydligt. Trots en växande kampvilja bland medlemmarna och ett starkt stöd bland allmänheten avblåstes strejken utan att man vunnit något. Protesterna mot sänkningen av A-kassan under hösten 2006 visade detsamma. LO arrangerade demonstrationer över hela landet efter starka krav från medlemmarna och det hade varit fullt möjligt att utveckla denna kamp till en massrörelse mot regeringen. LO lade istället locket på och sedan dess har det bara ”varit mycket snack men liten verkstad” kritik i ord men knappt några aktioner trots massarbetslöshet och stora försämringar för sjuka och arbetslösa.

Socialdemokratin under Mona Sahlins ledning är mer marknadsvänlig än någonsin, vilket beslutet om att avvisa krav på att förbjuda vinst i friskolor visar tydligt, liksom talet om att bli mer företagarvänliga. Vänsterpartiet vattnar ur sitt program eller för att bli ”regeringsdugliga”.

Därför måste vi ta strid är att förändra arbetarrörelsen och ta upp kampen lokalt i på arbetsplatser, skolor, universitet och på gatorna. Genom en sådan kamp visar vi inte bara sitt motstånd och kan förändra, vi lär oss att kämpa och uppmuntrar andra att göra detsamma.

Lagenastrejken var en av de få rejäla vilda strejkerna på länge, därför fick den också desto större betydelse och stödaktioner genomfördes över hela landet. Strejken är ett exempel som gör att fler vågar gå ut i strejk, kanske är en också startsignalen till en mer omfattande kamp.

Om det blir många Lagena-strejker, och andra protester och demonstrationer, så kan trycket bli så starkt att ledningen för LO och fackförbundet tvingas ta till storstrejkvapnet, om inte annat för sin egen överlevnads skull. Så skedde under storkonflikten 1980 då 900 000 arbetare och tjänstmän var ute i strejk och lockout efter ett nollbud från arbetsgivarna i avtalsrörelsen. Stora delar av Sverige stod stilla, kungen och statsministern fick be flygledarfacket om dispens för att flyga till Titos begravning och DN konstaterade uppgivet att Nicolins (chefen för arbetsgivarföreningen) supportrar får plats i en telefonkiosk. Strejken genomfördes visserligen halvhjärtat, förutom 1 maj så genomfördes inga stora demonstationer och den slutade i en kompromiss som medförde lönehöjningar på 6-7 %. Men den visade arbetarklassens ofantliga styrka, stor nog att välta berg när den väl används. Följaktligen har också arbetsgivarna, regeringen och fackförbundstopparna sedan dess gjort allt som står i deras makt för att förhindra ett nytt 1980. Däremot har vi sedan dess bevittnat återkommande vågor av lokal kamp som ibland också lett till landsomfattande proteströrelser.

Jag har själv på nära håll följt eller deltagit ett antal kampsituationer och proteströrelser: En fabriksockupation 1981, två vilda strejker 1988 och 1990, en arbetslöshetsrörelse 1995-96, en föräldraprotest mot nedskärningar och en antikrigsrörelse 2003. Alla dessa strider ägde rum under eller alldeles innan olika ekonomiska vändpunkter – vilket bekräftar att det inte är nedgångarna i sig utan de ekonomiska svängningarna och den osäkerhet dessa skapar -  som sätter arbetarklassen i rörelse.

1981 ockuperades statliga Eisers strumpfabrik i Sollefteå av ett femtiotal anställda, de flesta unga kvinnor. Aktionen pågick under åtta månader och fick ett brett stöd inom arbetarrörelsen och i landet överhuvudtaget. Jag besökte fabriken regelbundet under sommaren 1981, som företrädare för SSU klubben i Härnösand. Genom klubben startade vi ett stödarbete som sedan spred sig över hela landet. Arbetsgivaren vågade inte gå längre än att stänga av strömmen och polis var det inte ens tal om. Istället bidrog den djärva aktionen till att en stark proteströrelse växte fram med krav på politiska strejker mot den borgerliga regeringen. Själva ockupationen ledde till skapandet av ett arbetarkooperativ.

1988 gick cirka 400 arbetare vid Boliden Kemi ut i en vild strejk för kravet på en tusenlapp med i månaden.  Strejken inleddes genom att en av de fackliga ledarna, alldeles efter ett fackligt möte, spelade Nynningen låten med refrängen: ”Vilda vilda strejker, vilda vilda strejker, vilda strejker lönar sig”.  Därefter utbröt en sittstrejk i matsalen. Jag var själv på plats under den vecka strejken pågick, som reporter för tidningen offensiv, och upplevde en sagolik kampvilja och beslutsamhet. De strejkande befann sig i matsalen där möten hölls dagligen. Strejkledningen satt vid ett särskilt bort och höll möten lite när som helst.

Jag och andra som organiserade stödarbetet rådde de strejkande att vända sig utåt. Ett upprop spreds med rubriken ”Till Sveriges arbetare”, vilket störde företagsledningen och arbetsgivarföreningen oerhört. Delegationer av strejkande sändes ut till olika städer i Skåne och under en enda dag samlades 21300 in till strejkfonden. Strejken ledde till löneökningar på 600 kr per månad och var höjdpunkten på en våg av vilda strejker. Under första halvåret 1988 genomfördes 55 vilda aktioner bland annat vid Wargöns pappersbruk, Scan väst i Varberg och Gränges Aluminium i Sundsvall.

Strejken bland skötarna vid Östra sjukhuset i Malmö 1990 gällde kravet på 1500 kr mer i månaden. Att strejka inom sjukvården är mer komplicerat än inom industrin, eftersom det krävs undantag för att undvika att patienter far illa. Akutavdelningarna stängdes, men vid vårdavdelningarna placerades ”nödhjälpsvakter” ut för att vid behov bistå de kvarvarande sjuksköterskorna och läkarna.

Sjukhusledningen slog tillbaka hårt, de strejkande avskedades och kördes ut från sjukhusområdet.  Men skötarna lät sig inte knäckas av detta. Istället samlades man i Emmaus (Loppmarknaden) lokaler i närheten.

Jag var på plats även där och hjälpte de strejkande att komma ut till andra arbetare i Malmö. De fick en stor sympati och till sist tvingades sjukhusledningen att backa och återanställa samtliga. Också denna strejk var en del av en strejkvåg, denna gång inom den offentliga sektorn och bland annat genomfördes strejker och andra aktioner bland bussförare i Umeå, och Botkyrka, St. lars sjukhus i Lund,  St Maria sjukhus i Helsingborg, och St Sigfrids sjukhus i Växsjö, sam vid Försäkringskassan i Västernorrland. ”

Del två av artikeln läggs upp i nästa vecka, och artikeln kommer också att kunna läsas i nummer 97 av Socialisten.

Publicerad i:  on november 20, 2009 at 15:57 Kommentera

Se Michael Moores nya film den 7:e december

Capitalism: A Love Story

Måndag den 7:e december, 18.00
Andra långgatan 20

Fritt inträde

Måndag den 7:e december visar VSF Göteborg den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moores nya film: Capitalism: A Love Story. Den ständigt kepsbärande Michael som blev känd genom Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 granskar i detta nya verk den amerikanska kapitalismen, med särskilt fokus på händelserna som ledde fram till den nuvarande finanskrisen.

Välkommen!

Öppet möte 26:e oktober: Hur organiserar man motstånd?

Vänsterns studentförbund Göteborg bjuder in till öppet möte på temat

Hur organiserar man motstånd?

Runt om i Göteborg sveper en våg av protester mot nedskärningar på skolor, bibliotek och i annan offentlig service. VSF Göteborg bjuder in till möte om hur man organiserar kamp och motstånd mot nedskärningar.

Med exempel från storstrejken 1980, rörelsen mot arbetslöshet i början av 90-talet, skolockupationen i Majorna –03 och antikrigsrörelsen –03 berättar Martin Oscarsson, mångårigt aktiv i arbetarrörelsen, lärare och skribent i tidskriften Socialisten, om hur man kan organisera motstånd för att får största möjliga genomslag.

Måndagen den 26:e oktober, 19.00
Andra långgatan 20, gårdslokalen

Välkommen!

Publicerad i:  on oktober 19, 2009 at 22:38 Kommentarer (1)

Rapport från studiecirkeln den 5:e oktober

Måndagen den 5:e oktober var det åter dags för studiecirkel och denna gång gick vi igenom Gulfkriget och Balkankonflikten.

Diskussionen behandlade mestadels Balkankonflikten. Bland annat diskuterades konfliktens initiering: var det Titos Sovjetinspirerade gerillaledning som la en grund för etnisk konflikt eller var det den efterföljande ledningens uppblåsning av ”sedan gammalt begravd nationalism”?

FN:s roll i konflikten togs också upp och, förutom det monumentala misslyckandet att behålla freden i Srebrenica, kritiserades också FN:s neutrala stämpel. Är FN ett neutralt förenta nationerna eller är det snarare ett imperialistiskt verktyg som USA kan använda för att upprätthålla ”sin” världsordning?

Studiecirkel?

En studiecirkel är en fri form av gemensamt lärande som uppmuntrar till diskussion och kritiskt tänkande. På de måndagar som inte upptas av andra aktiviteter anordnar VSF Göteborg en studiecirkel om krig, imperialism och motstånd med utgångspunkt från materialet i boken Draksådd. Är du intresserad av att delta? Kontakta oss!

Publicerad i:  on oktober 6, 2009 at 0:11 Kommentera

Ett ofritt samhälle

Föreställ dig ett samhälle där medborgarna inte kan undgå att se sin president, var de än befinner sig. Han står staty på städernas torg och hans ansikte sitter på tunnelbanestationer, idrottsarenor och husväggar. TV- och radiosändningarna avbryts regelbundet av meddelanden som beskriver hur bra presidenten är för landet och hur mycket han gör för folket. Varje hemsida och dagstidning är kantad av glamorösa bilder på presidenten som stolt visar att han är tillsammans med folket även där.

Vissa känner sig illa till mods av presidentens ständiga närvaro och menar att de bor i ett ofritt samhälle. Andra ser inga problem med situationen utan tycker att den är något positivt. ”Tänk på hur mycket vi får i utbyte,” förklarar de. ”Tack vare presidenten har vi gratis kollektivtrafik, gratis kultur, gratis internet och så mycket mer som vi annars skulle få betala för. Dessutom är det ingen som tvingar dig till något – du behöver inte rösta på presidenten, eller ens tycka om honom! Inget hindrar dig från att leva som om han inte existerade.”

Men vissa envisas med sin oro. De ser hur presidentens ocensurerade budskap nästlar sig allt längre in i folkets vardagsliv: Otroliga tjänster erbjuds dem som står ut med att ta emot ännu fler av presidentens budskap, barnprogram och serietidningar utformas på ett sätt som innebär att inte ens de allra minsta kan undgå presidentens inflytande, och tanken på presidentens propaganda som en oundviklig del av vardagen blir självklar för allt fler.

Tänk dig nu ett liknande samhälle där presidenten har försvunnit och ersatts av Coca-Cola, eller Adidas, eller McDonald’s – eller något av tusentals andra varumärken – och ställ sedan frågan: Är detta ett fritt samhälle?


Futurama

– Didn’t you have ads in the 20th century?

– Well, sure, but not in our dreams! Only on TV and radio… and in magazines… and movies… and at ball games and on buses and milk cartons and T-shirts and bananas and written on the sky. But not in dreams! No siree!

~ A Fishful of Dollars

Publicerad i:  on oktober 5, 2009 at 22:27 Kommentera
Tags: , , , ,

Rapport från det öppna mötet om Iran

200909283657

Måndagen den 28:e september höll VSF ett öppet möte om sommarens utveckling i Iran. Redan under flygbladsutdelningen märktes ett starkt intresse och till mötet dök det upp ett flertal nya ansikten.

Sammanfattning av mötet

Alexander inledde mötet med en kort genomgång av revolutionen 1979 som, trots att den ledde till avskaffandet av den monarkiska diktaturen, misslyckats i och med att all makt hamnade hos prästerskapet istället för hos arbetarna.

Inledningen till sommarens massprotester kom sig av att USA nu försöker stärka sina relationer till Iran, som den enda starka regimen i mellanöstern spelar en nyckelroll för att någon slags stabilitet skall kunna uppnås i regionen. USA:s intresse är förstås något Irans ledare vill utnyttja varför regimen ville visa att de hade ett starkt folkligt stöd. Detta gjordes genom att tillåta folket att diskutera politik. Vad de inte hade räknat med var att alla år av politiskt missnöje som bubblat under ytan nu skulle koka över när reformisten Mousavi utlovade förändring. Mousavis intresse var liksom sittande Ahmadinejads att upprätthålla ordningen sådan som den är nu under prästerskapets järnhand, men han var för många iranier det minst dåliga alternativet.

Tre timmar efter valet hade Ahmadinejad vunnit en jordskredsseger och det luktade valfusk i hela Iran. Oorganiserade, med moderna kommunikationsmetoder som facebook och sms uppmanades iranier att gå ut på gatorna och protestera – och de ville bli ledda av Mousavi. Detta hade dock inte Mousavi några planer att infria, han ville inte alls leda en folklig motrörelse utan uppmanade den besvikna och arga folkmassan att hålla sig hemma.

Efter inledningen diskuterades bland annat att det inte finns någon socialistisk rörelse i Iran. Det närmsta är en exilproducerad tidning som växer för varje vecka.

Hur kan arbetarna organisera sig när det råder förbud? En av de största typer av föreningar i Iran är bergsvandrarföreningar där politiskt intresserade kan komma undan regimen och diskutera politik.

Hur genomsyrat av regimen är det iranska skolsystemet? Det berättades om att böcker hade stora bilder på Ali Khamenei, Irans högste andlige ledare. Det berättades också om att det var något friare på de högre utbildningsinstanserna och att de iranska studenterna visar ett stort mod och är ovanligt frispråkiga nu.

Efter mötet såldes boken Sprängkraft i Iran – Arbetarkamp och krigshot som med reportage och analyser skildrar de vanliga människornas Iran.

Det är ingen revolution, men det kan väl vara en början till revolution och det är viktigt att vi nu visar vårt stöd åt det iranska folkets kamp för demokrati.

Publicerad i:  on september 30, 2009 at 11:35 Kommentera
Tags:

Öppet möte om Iran måndag den 28:e september

Vart går Iran?

Vänsterns studentförbund Göteborg håller öppet möte om sommarens händelser och framtiden för det folkliga upproret mot regimen.

Måndagen den 28:e september kl. 19.00

Andra långgatan 20

Välkommen!

Publicerad i:  on september 24, 2009 at 20:02 Kommentera

Rapport från studiecirkeln den 21:a september

Efter en längre tids sommaruppehåll har vi återigen dragit igång med studiecirkeln på temat krig, imperalism och motstånd. Måndagen den 21:a september diskuterade vi kapitel 9 (den ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget) och kapitel 10 (Gulfkriget) i boken Draksådd.

Diskussionen om den ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget kom snabbt in på Sovjetunionens uppgång och fall, som är en ständig nagel i ögat för vänsteraktivister: Hur bör en socialist förhålla sig till Sovjet å ena sidan och kommunismen å andra sidan? Är de synonyma begrepp eller finns det en grundläggande skillnad mellan dem?

Det påpekades att det är viktigt att betona skillnaden på det tidiga Sovjet efter revolutionen – som präglades av en demokratisk anda och styrning från de decentraliserade sovjetråden – och det senare Sovjet efter Stalins maktövertagande – som präglades av en enorm centralisering och utrensning av kommunismens demokratiska natur. På samma sätt är det nödvändigt att se Sovjet ur ett nyanserat perspektiv, där exempelvis delar av ekonomin speglas i den kommunistiska ideologin medan censuren och åsiktsregistreringen går tvärtemot. Slutsatsen blev i princip att man kan vara kommunist utan att försvara Sovjets brott, precis som många kapitalister inte försvarar USA:s imperalistiskt motiverade massmord i Vietnam eller Irak eller 1900-talets förtryck genom den rasistiska kolonialismen.

Faktum var att diskussionen kring efterkrigstidens motsättning mellan ideologierna i väst och öst tog så mycket av vår tid att vi lämnade kapitel 10 till nästa tillfälle, då vi också diskuterar kapitel 11 (om 90-talets konflikt i Balkan).

Studiecirkel?

En studiecirkel är en fri form av gemensamt lärande som uppmuntrar till diskussion och kritiskt tänkande. På de måndagar som inte upptas av andra aktiviteter anordnar VSF Göteborg en studiecirkel om krig, imperialism och motstånd med utgångspunkt från materialet i boken Draksådd. Är du intresserad av att delta? Kontakta oss!

Publicerad i:  on september 22, 2009 at 16:21 Kommentera

Nationell aktionsdag för Lagena-arbetarna

Igår genomfördes den andra nationella aktionsdagen till stöd för arbetarna på Lagena. De som följt vår blogg under våren känner till bakgrunden: 33 anställda på Lagena, ett dotterbolag till Systembolaget, hotas av uppsägning eftersom företagsledningen vill byta ut fast anställd personal mot inhyrd från bemanningsföretag. Arbetarna vägrar finna sig i det här och har tagit strid för sina jobb.  Man har hållit en rad protestmöten utanför Systembolagets huvudkontor i Stockholm och i juni genomförde man en kort strejk i protest mot varslen. Nu hotas man av böter i arbetsdomstolen, men kampen för att rädda jobben fortsätter.

Lagena-arbetarnas kamp har väckt stort intresse på andra arbetsplatser, i fackföreningar och i vänstern, och på drygt tjugo orter har det genomförts olika solidaritetsaktiviteter. Striden på Lagena sätter fokus på bemanningsföretagens extremt negativa roll på arbetsmarknaden. Inhyrd personal har blivit ett bekvämt sätt för företagens ägare att undgå lagen om anställningsskydd (LAS). Man får lydig personal som inte vågar klaga i rädsla för att inte bli uppringda nästa dag. Konsekvensen blir att en stor grupp människor, främst ungdomar, får mer eller mindre usla arbetsförhållanden samtidigt som de inte kan planera sina liv, eller ens den kommande veckan. Borgarna brukar påstå att ungdomar gillar ”flexibilitet”; sanningen är den att de allra flesta nog föredrar att i förväg veta när de ska jobba och hur mycket de kommer att få jobba. Att veta om man kommer att ha råd att betala nästa månads hyra eller inte  slår ”flexibilitet”.

Datumet för det andra nationella aktionsdagen hade valts med anledning av riksdagens öppnande efter sommaruppehållet, och den årliga demonstration som genomförs i Stockholm i samband med det. Lagena-arbetarna ordnade ett eget demonstrationståg som senaste anslöt till det stora. Solidaritetsaktiviteter genomfördes också på sex andra orter. Läs mer här: Lagena-arbetarnas vänner

Här i Göteborg stod medlemmar från VSF och Ung Vänster utanför systembolagsbutikerna på Linnégatan och Avenyn. Vi delade ut flygblad och samlade in namnunderskrifter och pengar till bötesfonden. Det som var slående när man stod där och pratade med folk var den positiva responsen. En hel del kände till Lagena-konflikten sen tidigare, många skrev på namninsamlingen mot uppsägningarna och uttryckte sitt stöd för de varslade. Flera berättade om sina egna (dåliga) erfarenheter med bemanningsföretag. Åtminstone två personer fällde kommentaren ”Jag hatar ordet bemanningsföretag!”. Det speglar, tror vi, hur många känner för situationen på arbetsmarknaden.

20090915605200909153644200909153645

Publicerad i:  on september 16, 2009 at 19:46 Kommentera

Statskuppen i Honduras- rapport från möte med Dick Emanuelsson

I förrgår (14/9) besökte en medlem från VSF Gbg en föreläsning på Göteborgs Universitet som gästades av frilansjournalisten Dick Emanuelsson med UBV som arrangör. Dick är sedan 1980 stationerad i Latinamerika och rapporterar vad som händer politiskt på kontinenten för ett flertal tidningar i Sverige, exempelvis Flamman och Proletären.

Föredraget handlade om statskuppen i Honduras den 28 juni i år. Dick berättade om ett litet, mäktigt gäng på 15 honduranska medborgare som låg bakom och planerade kuppen samt USA:s roll i landet och övriga Latinamerika. Han berättade också om den massiva motståndsrörelse som blossade upp efter kuppen där tiotusentals människor dagligen protesterar mot kuppregimen i syfte att återinsätta den f.d. presidenten Manuel Zelayas.

Från borgerligt håll från man höra att kuppen var rättfärdig eftersom Zelayas, likt Chavez, höll på att bli en enväldig diktator eller ”starkt auktoritär”. Sanningen är att Zelayas arbetade för att förändra landets grundlag där den politiska och offentliga makten ska utgå från folket och styras för folkets bästa. En rungade majoritet sa ja till denna förändring i en undersökning som Zelayas lät genomföra, vilket väckte ont blod bland den honduranska överklassen.

Mötet var spännande och avrundes med efterföljande frågor och diskussioner.

Måndagen den 23 november kommer VSF Göteborg och Hands off Venezuela att hålla öppet möte om läget i Honduras inför presidentvalet den 29.  Mer info kommer längre fram.

Publicerad i:  on at 18:28 Kommentera
Tags: