Måndagen den 28:e september höll VSF ett öppet möte om sommarens utveckling i Iran. Redan under flygbladsutdelningen märktes ett starkt intresse och till mötet dök det upp ett flertal nya ansikten.
Sammanfattning av mötet
Alexander inledde mötet med en kort genomgång av revolutionen 1979 som, trots att den ledde till avskaffandet av den monarkiska diktaturen, misslyckats i och med att all makt hamnade hos prästerskapet istället för hos arbetarna.
Inledningen till sommarens massprotester kom sig av att USA nu försöker stärka sina relationer till Iran, som den enda starka regimen i mellanöstern spelar en nyckelroll för att någon slags stabilitet skall kunna uppnås i regionen. USA:s intresse är förstås något Irans ledare vill utnyttja varför regimen ville visa att de hade ett starkt folkligt stöd. Detta gjordes genom att tillåta folket att diskutera politik. Vad de inte hade räknat med var att alla år av politiskt missnöje som bubblat under ytan nu skulle koka över när reformisten Mousavi utlovade förändring. Mousavis intresse var liksom sittande Ahmadinejads att upprätthålla ordningen sådan som den är nu under prästerskapets järnhand, men han var för många iranier det minst dåliga alternativet.
Tre timmar efter valet hade Ahmadinejad vunnit en jordskredsseger och det luktade valfusk i hela Iran. Oorganiserade, med moderna kommunikationsmetoder som facebook och sms uppmanades iranier att gå ut på gatorna och protestera – och de ville bli ledda av Mousavi. Detta hade dock inte Mousavi några planer att infria, han ville inte alls leda en folklig motrörelse utan uppmanade den besvikna och arga folkmassan att hålla sig hemma.
Efter inledningen diskuterades bland annat att det inte finns någon socialistisk rörelse i Iran. Det närmsta är en exilproducerad tidning som växer för varje vecka.
Hur kan arbetarna organisera sig när det råder förbud? En av de största typer av föreningar i Iran är bergsvandrarföreningar där politiskt intresserade kan komma undan regimen och diskutera politik.
Hur genomsyrat av regimen är det iranska skolsystemet? Det berättades om att böcker hade stora bilder på Ali Khamenei, Irans högste andlige ledare. Det berättades också om att det var något friare på de högre utbildningsinstanserna och att de iranska studenterna visar ett stort mod och är ovanligt frispråkiga nu.
Efter mötet såldes boken Sprängkraft i Iran – Arbetarkamp och krigshot som med reportage och analyser skildrar de vanliga människornas Iran.
Det är ingen revolution, men det kan väl vara en början till revolution och det är viktigt att vi nu visar vårt stöd åt det iranska folkets kamp för demokrati.
